niclasklinga

Jag är lycklig, och det gör mig ledsen.

Det är i dessa stunder jag inser att jag faktiskt kanske inte mår så bra som jag vill tro, ibland.

En dag som spenderats med en fin vän, utan stress, utan några jobbiga situationer, som avslutas med kärlek och skratt. Varför kan jag inte bara få vara trött som jag antar att vanliga människor blir? Jag vill lägga mig i sängen och känna sliten och belåten, trött för skratten och leenden, uppskatta den glädje jag njutit av under dagen.

 

Men jag får inte det.

 

Min hjärna har verkar ha fått för sig att mitt humör måste balanseras nästintil militäriskt strikt. Nu har jag varit lyklig, så självfallet är det dags för mig att bli sorgsen. Det väller över mig som ett tungt moln av sorg som trycker och drar i mig. 

 

 

Tankarna bankar bakom pannan som släggor mot betong. Jag mår bra, jag mår inte bra, jag mår (inte) bra. Jag mår bra, jag mår inte (bra) jag mår, mår jag? Jag mår inte. Det är inte bra.

 

Mitt humör varierar, varje vecka finner jag ett nytt sätt at må dåligt på, men alla har en eftersmak som är densamma, utmattningen.

 

Jag är så trött.

 

Jag orkar inte vara trött.

 

Snälla, kan jag inte bara få vara glad för det jag har?

Snälla hjärna, låt mig vara lycklig för lyckan.

 

Jag ber dig.