niclasklinga

Jag vill hata dig och alla andra som finner lyckan utan mig.

jag vill slåss och skrika, förstöra och befläcka allt som en gång var vackert och nu endast ger mig smärta. 

Mitt liv känns inte längre som ett liv utan en evig väntan på någonting som aldrig kommer återvända, ett hopp om att finna hopp i hoppet själv. Jag är bitter och trött på denna evigt mörka existens som bara fyller mig med vrede.

 

''Vänta lite till, lite till, lite till, lite till, snart så.''

 

Vänta har jag gjort så länge att jag inte längre lever, så lås in mig i en kista och släng bort nyckeln. Är det värt att vakna ur mörkret så hämta släggan. Ska jag väckas igen ska det inte vara tyst, utan det ska vara ett brutalt hurra för att nu ska livet ännu kunna levas.

 

Mina tankar snurrar snurrar snurrar evigt runt om kring om allt som kunde ha varit och aldrig blev, eller det som var och nu delas med andra. Varfär känns inget ärligt längre? Är allt jag tänker och känner saningen i sig eller endast de inbyggda reaktoner som mitt biologiska fängelse lärt sig frammana? 

Jag vet inte. Jag vet bara att jag är arg men inte har någon att vara arg på. Försökte vara arg på alla er som har kommit och gått men alltid mår bättre utan mig. Försökt vara arg på de som ber mig vänta. Försökt vara arg på mig själv men hatet blir ingen eld som gör mig varm utan en ilsken syra som fräter bort den mark jag står på och klipper repen till broarna som håller mig vid liv.

 

Döden är en mörk tunnel jag aldrig tänker gå igenom men livet är en håla där man ser den varma solen som man aldrig kan nå.