niclasklinga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om år hade varit timslag så är varje halvtimma en konstig dimma. Mina gamla vanor och viljor kommer fram och jag styr inte över vad mitt sinne vill. Gamla tankar, övergedda tankar gräver sig upp igen och gnager på min hjärnstam. Är det inte dags nu? Nu då? Det brukar ju vara nu? Det är väl dags nu... det var ju så längesedan sist..

 

Dumma tankar. Egoistiska klor som velar och sliter. Tyst. Håll käft. Jag hör och känner vad ni säger och visst klingar det en lust i mitt hjärta att falla för era ord men jag är inte det. Jag är inte sån. Jag är inte han. 

 

Jag har gjort mitt val och lagt mitt ord och det löftet skall jag stå fast vid. Era gaddar kommer inte få frossa i färskt blod utan sitta och gnaga på de benrester som finns av gamla minnen. Ni har fel. Ni är en temporär lust som luskar i mitt inre för att jag inte tagit mod nog att gräva ut er än. Vidriga ting.

 

Med datorskärmen som ljuskälla sitter jag här nerbäddad i sängen. Det är varmt, lite för varmt till och med. Jag scrollar och söker bland vänner för att finna någon som faller in i den kategorin som jag vill tala med. En vän som jag kan berätta allt för, som förstår mig. Som har gått igenom liknande viljor och vanor och klarat sig. Som vet vad det är för gyttja jag vadar igenom. Vänner har jag många, och många av dem lånar nog görna sitt öra för att höra min klagans visa. Men ingen av dem verkar rätt. Känslan faller inte på plats. Det är inte tryggt. Det är inte fel på dem, de är bara inte... rätt. 

 

Så jag sitter här i min ensamhet och fruktar över ännu en natt med svår sömn. Morgondagen kommer vara lång och tung, och mitt kropp och sinne kommer kännas tomt i dygn efterråt. Men vad gör man inte.

 

Tvi dig, gammal vana. Fly din väg. Jag vill adrig se dig mer.

 

Usch.

Sova. Vakna. Vara.

Varje morgon vaknar jag med känslan av att jordens gravitation har dubblats. Det är alltid tungt att gå upp. Jag vandrar runt hela dagar med ögonlock som knappt håller sig vakna och ben som släpar sig fram. Hjärnan fungerar lika smidigt som en rostig klocka. Det tickar, tungt. Jag är så trött på att vara trött. Kan man inte få vara pigg för en gångs skull? Vaken, redo att ta an världen? Men nej.. trötthet får jag bära på mina axlar, inte breda ut vakenhetens vingar och flyga ut i världen.

Så trött, så trött. Så trött på att vara trött.