niclasklinga

I'm running out of magic.

Luck.

Shortcuts.

Cheatcodes.

 

Call it what you want, but ever since my life turned around it's been... easy. I've been a floater, or a glider.

Despite the name the meaning stays the same.

School was simple, everything just stuck in my head and I rarely needed to study.

My facial features developed to their full potential, my social skills evolved and the result of these things was that I almost always had a girlfriend at my side.

Physically it helped as well. I never really trained properly, didn't excercise as much as I should yet my body never fell back into the miserable blobbed form it once held. I wasn't fit, but I was alright.

Friends came to be, even though I didn't know how to care for them, handle them and keep them in my life properly, they stayed.

 

But now my luck is starting to fail.

Life isn't a game anymore, and I've got to take things seriously now.
Sacrifice things, so that greater things can grow.
I need to change myself from within, to become the person I want to be.

I want to be missed.

 

At my current state, I am incomplete. I'm far too rude, downright mean sometimes. I don't take resposibility for the things I should and my lazyness is starting to hurt my grades.

I have to be carfeul.

But vigilant.

Take care of the things I have, cherish them so that they don't slip through my fingers.

Work harder to truly grow stronger, so that I won't fall.

And to stay true.

True to what I want.

To who I want.

Who I am.

 

Det tar tag i mig som en ilsken hand. Trycker sig in i bröstet och sitter där tills jag tittar bort. Känslan är som ett ton sten som släpps ner från ovan, trycker ner hela kroppen. Det är den här... tyngden, som är jobbigast att ta sig ifrån. Men vad kan jag göra? Resa mig upp, skaka av mig och låta den rinna av mig ännu en gång.. gå lite rakare tills nästa gång den anfaller. Tills nästa bild, strof, doft eller minne återvänder till mig. Det är inte lätt, det borde jag veta vid det här taget... men man är ändå aldrig förbered, inte på riktigt.

Man är någon annan, då. För det är det man blir. Man blir bättre, oftast. Ibland blir man till mindre än man är, men då är det bättre utan. Men den här gången så var det alltid till bättre. Jag var mer. Nu är jag mindre.

Och jag kämpar för att inte sjunka under ytan, kvävas under sanden. Mitt fötter står starka på marken, men mina knän skrapar i asfalten. Jag faller, men jag är inte förlorad. Det kommer ta tid, men jag kommer flyga ännu en gång.

Det var allt, nu är det mycket mindre än så, men det är inget.

För jag lever än.

Hej! Jag är hemma igen, och jag lever. Och jag har inte skrivit om mitt liv på ett tag, och det är dags för det.

 

Har kommit en lång bit med min livs historia som ett gäng av er säkert väntar på.. förlåt att det tar sån tid, men det är mycket att skriva. Berättat för en del vänner om min plan och fått en del feedback också, så har lite som måste redigeras efter den skrivits klart. Men den kommer, tack för att ni väntar.

 

Hanna och jag avslutade vårat föhållande för lite mer än en månad sedan. Vi spenderade ett år tillsammans, och det har varit helt underbart, men även dom fina sakerna i livet leder till sitt slut ibland, och det här var ett av dem.

Vi är fortfarande vänner, och jag önskar henne all lycka i livet.

 

Dom senaste fyra dagarna har jag spenderat ute på den magnifika musikfestivalen Frizon, och det har varit underbart. Massa härliga vänner som man träffar igen, helt underbar musik, alldeles för mycket second hand som jag fått med mig hem, och härliga djupa samtal om livet. Det har varit lyckat, helt enkelt

 

Men jag måste berätta om ''Donnan'' också.

 

Jag har bestämt mig för att inte starta något nytt förhållande förrän 2014, det är svårt för mig... eftersom den stora delen av mitt liv har jag spenderat med någon annan vid min sida... men det är dags att lära sig stå på egna ben.

Så på frizon så hade jag lyckats få ögonen på en tjej... hon skred förbi mig under den stora fotbollsturneringen och jag kunde inte göra annat än låta huvudet svänga med när hon gled förbi. Förhäxad var jag, helt fast. 

Jag hade inget namn, ingen aning vem hon var eller var hon kom ifrån, och jag kände ingen som kände henne. Hon var bara ''Den vackra tjejen i den blåa klänningen.''

 

Så, fånig som jag är så gör jag det jag gjort bäst i tiderna. Jag började stalka henne.

Ok, inte riktigt. Men ögonen började plötsligt söka efter henne konstant, och när vi hamnade på samma ställen kunde jag inte låta bli att låtsas kolla mobilen eller festivalhäftet ett tag.. bara för att få smyga in några extra blickar mot henne, jag kunde ju inte låta bli!

 

Vid det här laget har jag berättat för större mängden av mina vänner om denna vackra skapelse, och dom ville såklart att jag skulle prata med henne. Och det ville jag också, inte länge.. det behövdes inte. Jag ville bara två saker.

 

Jag ville ta reda på vad hon hette, och berätta för henne hur otroligt vacker hon är.

 

Det var allt. Inget behov av att lära känna henne, inget flörteri eller hintar av ett förhållande... jag ville inte något sånt. Jag ville bara berätta för henne vad jag tyckte, det var allt.

 

Och jag tycker man ska börja våga göra det oftare! Våga säga till någon att ''Wow, du ser faktiskt otroligt bra ut.'' Utan att ha någon baktanke i det hela, alla behöver vi komplimanger ibland.

 

Så, som sagt, efter en stor skopa mod och tålamod så missade jag helt chansen att prata med henne. Min syssling (och bästa wingman) räddade situationen helt och hållet. 

 

''Hi, I love that dress, where'd you get it? I'm Nathalie, and this is my half-cousin Niclas. Wops, I have to go, bye!''

 

Så lätt. Så smidigt.

 

Efter det så började vi prata, hon blev avundsjuk av att jag hade en Amerikansk syssling, vi talade om varifrån vi var och vilka fånigar grejer våra städer är kända för. Vilka band vi sett och tänkt se och vad vi tyckte om frizon. Och vårat delade intresse av att prata engelska vardagligt fastän vi är renodlade svenskar båda två.

 

Konversationen varade inte så länge, men det var nog. Nu kände vi varandra, vi hade hälsat och var rentav vänner.

 

Sen tappade jag bort henne igen, och vi sågs inte förrän mycket senare på kvällen då jag lyckades hitta henne inne bland publiken under den fullsmockade talkshowen ''Late night med Pelle''.

Efter showen var över lyckades jag ta mig fram till henne, kallpratade kort och frågade vad hennes planer för kvällen var. Hennes vänner skulle se rånarligan, men hon var inte riktigt lika pepp på det. Jag erbjöd mitt sällskap och sade:

 ''Om du inte orkar hänga med dom så kommer jag finnas i stallet under kvällen, kom dit och hitta mig.''

 

''Visst, det kommer jag nog.'' Svarade hon.

 

Jag var överlycklig. Det här var mitt moment, my time to shine. Jag skulle få säga det jag planerat säga i två dar nu, det var dags.

 

Så jag gick till stallet. Fann några vänner. Och väntade.

 

Och väntade.

 

Och väntade.

 

I tre timmar.

 

Jag vägrade ge upp heller... flera gånger vandrade jag runt på området och sökte på varenda plats jag kunde tänka mig att hon var. Gick bort till hennes husvagn, knackade på... inget svar. Tillbaka till stallet.. och där satt jag tills dom slänge ut oss vid 3 mitt i natten... dystert vandrade jag tillbaka till min egen husvagn där mina vänner satt, kvällen var förlorad och jag kunde inte heller söka upp henne imorn och berätta hur jag kände då... för då skulle magin vara borta. Så i ett sista fånigt dramatiskt försök så tog jag en bit papper, skrev ett kort meddelande på en lapp, skrev mitt namn och mitt nummer.. och gick och fäste på hennes husvagnsdörr.

 

JAG MENAR VEM GÖR SÅ? 

Jag, jag gör så. För jag är fånig och romantisk och tycker om att dagdrömma om saker som aldrig kommer hända.

 

Efter att jag lämnat lappen så gick jag i ett sista desperat försök tillbaka till festivalingången.. folk började slussas ut för dom skulle plocka ner området. Inget fick komma in, bara ut.

 

 

Hon gick fram till mig och började tala, jag frågade var hon hade hållit hus hela kvällen.. och hon förklarade hur hon hade gått backstage för att hitta något att äta... och sen fastnat i en skön soffa och kollat på film.

Jag sa att jag hade väntat på henne.. ett tag, men höll såklart inget ont emot mig. Hon hade ju faktiskt inte lovat mig att hon skulle komma, bara att hon kanske skulle göra det.

 

Jag lyckades! Jag fick det sagt!

 

Hon blev otroligt glad. Sa att hon hade pojkvän, Men att hon var väldigt tacksam att jag sa det.

 

Och det var det! Jag fick en kram, hon återvände till sina vänner, och jag till mina. Sen sågs vi inte mer.