The forsaken cup.
Sitter här och dricker thé ur den så kallade ''fördömda koppen''. Har inte tagit fram den på nästan tio månader... Det är troligtvis den bästa koppen jag någonsin fått, och troligtvis den bästa jag äger, men jag har inte kunnat använda den.
Flashbacks, minnen, och den uppenbarliga skulden.
Jag kunde knappt kolla på den ett tag för att den påminde mig för mycket om vad jag hade haft. Och jag kände mig inte längre värdig att hålla i den. Och jag tror itne att jag är ''värdig'' nu heller, men jag bestämmer mig för att använda den ändå.. för att påminna mig om allt.
Jag fick den av en helt magisk person som kom in i mitt liv och tog fram det bästa ur mig. En person som kunde få mig att le vad som än hände. En person som har varit en av de bästa sakerna som hänt mig. Och en person som jag alldeles för hastigt tappade bort.
Jag har ingen aning om du faktiskt läser den här bloggen, och vad är då meningen med detta inlägg om du itne gör det? Meningen är att påminna mig själv.. för jag vill berätta allt detta för dig, detta och mycket mer. Men jag har inte lyckats finna modet eller orden att göra det. Så jag skriver det för att jag inte ska kunna glömma.. för att folk kommer fråga.. för att folk kommer vilja veta, och då vet jag att jag itne kan skjuta på det längre.
...relativt.
Men just nu tänker jag lyfta den svart-blåa koppen med virvlande text om london och olika gator där.. tillsammans med den blåa keramik skeden som kom till, och dricka mitt thé till minne av oss.
(Eftervarning: Väldigt lång och personlig halv-filosofisk text om mitt eget liv som hälften av er inte kommer förstå och den andra hälften inte kommer förstå varför jag ens skrev.. just saying.)
