< Till bloggens startsida

Obalansen av min balans.

Jag är lycklig, och det gör mig ledsen.
Det är i dessa stunder jag inser att jag faktiskt kanske inte mår så bra som jag vill tro, ibland.
En dag som spenderats med en fin vän, utan stress, utan några jobbiga situationer, som avslutas med kärlek och skratt. Varför kan jag inte bara få vara trött som jag antar att vanliga människor blir? Jag vill lägga mig i sängen och känna sliten och belåten, trött för skratten och leenden, uppskatta den glädje jag njutit av under dagen.
 
Men jag får inte det.
 
Min hjärna har verkar ha fått för sig att mitt humör måste balanseras nästintil militäriskt strikt. Nu har jag varit lyklig, så självfallet är det dags för mig att bli sorgsen. Det väller över mig som ett tungt moln av sorg som trycker och drar i mig. 
 
Skrik då, gråt då, slå i något, lägg dig ner och känn hur svag och värdelös du är. Din lycka är en fasad för den brustna människa du är.
 
Tankarna bankar bakom pannan som släggor mot betong. Jag mår bra, jag mår inte bra, jag mår (inte) bra. Jag mår bra, jag mår inte (bra) jag mår, mår jag? Jag mår inte. Det är inte bra.
 
Mitt humör varierar, varje vecka finner jag ett nytt sätt at må dåligt på, men alla har en eftersmak som är densamma, utmattningen.
 
Jag är så trött.
 
Jag orkar inte vara trött.
 
Snälla, kan jag inte bara få vara glad för det jag har?

Snälla hjärna, låt mig vara lycklig för lyckan.
 
Jag ber dig.

.

It wasn't attraction.
It wasn't sexual.
It wasn't even physical.
Our souls danced as we kissed.


Tårar.

Men jag kan inte gråta nu.
 
För mitt i min sorg ligger tyngden av ensamhet.
 
En ensamhet som bara kommer växa om jag gråter, för då erkänner jag den, gör den till verklighet.
 
Och utan någon famn att gråta i vet jag inte om jag kommer sluta.

Här jag är, letande, pusslande.

Hat är en kraftig känsla. En onödig och giftig känsla som skadar en själv mer än någon annan omkring dig. Den är ond på något vis. Personen du hatar känner inte av att du hatar den. Denna någon berörs inte ens. Denna
någon hatar troligtvis inte ens dig tillbaka, så vad ödslar du tid på? 
Även om det låter enkelt, så är det inte det. Jag har hatat, barnsligt och fånigt, och sinnet
roar känslorna ett tag men de flyter sedan bort, kalnar ner, blir till något annat.
Tiden har vänt hatet, och skapat något annat. 
I mig känner jag ett tomrum, och en skräck.
Längesedan fanns det spöken i mitt liv. Tankar i mitt sinne som hemsökte mig. Dessa tankespöken har varit borta länge nu, men jag fruktar att de återvänder.
Bakom alla tankar finns en anledning, och min anledning är tydlig, för mig själv.
Aldrig, sa jag till mig själv. Aldrig ska jag låta det styra över mig, då förlorar jag ju.
Kämparglöden finns fortfarande kvar i mig, jag har ju inte gett upp, men jag är inte stark.
Allting kommer tillbaka nu, och allvarligt talat så är jag rädd. Det kan vara över om några dagar, eller inte.
 
Jag vill bara glömma.


 

HEJ PÅ DIG.

Jag lever än, med en värld som snurrar och en evighet som tickar.

Går det framåt eller bakåt, hit eller dit? Allt jag vet är att jag snurrade runt en liten bit.

Motivation motivation motivation.

Till vad?

Ingen aning.

Denna text har ingen logiskt sammanhängen mening, röd tråd eller någon form av sensmoral.

Jag har inget att göra.

Och alldeles för mycket att göra.

Som jag glömmer, trycker undan och skjuter fram.

Vilken dag.

Som I dag.

Som I dag.

Som alla dar.

...nästan.

Tid.

Tid är ett koncept som vi människor kom på för att hålla koll på saker.

Tid är även ett koncept som kan skapa extrem ångest för vissa, då dom är rädda att tiden kommer ta slut.

För andra så är tiden en tortyr, helt enkelt för att den går för långsamt.

Tid, så sjukt frustrerande ändå. Vi är otroligt beroende av den, men samtidigt så avskyr vi den.

Just nu. Just nu så går tiden för sakta. Även när den går så ofantligt fort. För jag vill alltid ha allting nu. En ganska ohälsosam syn på livet, rena motsatsen mot tålamod. Men sån är jag.

Jag vill ha nu.

Jag orkar inte vänta.

Men vad gör man, när man inte kan kontrollera tiden?

Klick.

Jag är trött jag är pigg jag är glad jag är ledsen mitt humör är uppe och nere det svänger hit eller dit och går runt en liten bit.
 
Mitt liv har väl alltid varit något av en bergochdalbana. Kanske inte till en början... men det kickade igång någon gång när jag var tolv-tretton år.
 
Fullt med saker och minnen som jag gjort och glömt.
 
Men jag är inte här för att tala om det. 
Det som är gjort det är gjort och som Rafiki sa så kan vi antingen leva kvar i det förflutna, eller lära oss av det.
 
Så vad händer?
Allt möjligt.
 
Mitt liv rullar på som ett ånglok som inte fått upp värmen än. Det går framåt, men långsamt... för långsamt.
Jag längtar framåt till platser, stunder, upplevelser och människor som jag inte riktigt kan nå just nu... bara nästan.
 
Så vad skriver jag för?

Jo för att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.
 
Och min blogg förtjänade lite kärlek, stackaren får bara uppmärksamhet när jag mår dåligt.
 
Lev fint, älska mycket, ångra inget.
 
Eller något sådant fånigt filosofiskt.

Det här är jag.

Jag är trött.
Men jag är rastlös.
Musiken håller mig vaken ett tag till.
Imorgon börjar verkligheten igen, kommer som en hink med kallt vatten på morgonen.
Man vill bara ligga kvar i värmen, inte bry sig om ansvar, vad man borde och inte borde göra, men det får man inte.
För det funkar inte så.
 
Jag är 17 år, i 180 dagar till.
Jag är inte så lång som jag vill vara, men jag växer.
Jag är sjukt hårig. 
Jag har dock skägg, vilket e nice.
Jag har bruna ögon.
Jag har många vänner.
Jag har en fantastisk familj.
Jag har inget tålamod.
Jag har dålig kontakt med folk.
Jag har ingen flickvän, längre.
Jag gillar mig själv, men inte alltid.
Jag gillar musik, men även tystnad.
Jag gillar värme, men också kyla.
Jag älskar regn, men hatar grå moln.
Jag älskar kaffe, men hatar brygg.
Jag är jag.
Du är du.
 
Tja.
 
 

Klockan slår, ännu ett år.

Tiden är nu inne för ännu ett år, fyllt med lycka, sorg, kärlek och sår.

En dag en rosig nyans, en annan en tår ner en kind.
 
En natt i stjärnornas glans, en kväll frusen av en kylig vind.

Våra liv är fyllda med saker av gott och ont, dessa upplevelser gör att vi lever.

För utan dem så skulle det vara så tomt, inga personer som gör så att livet leker.

Ett år har gått, och ett år skall komma.

Jag önskar att lyckans stunder blir många.

Gott nytt.

Tick tock.

Tick tock heart knocks.
 
Leans one way then back to the other.
 
Tick tock heart rocks. 
 
Wants one thing and then not.
 
Tick tock heart beats. 
 
Reminding you of what you know.
 
Tick tock heart sleeps.

I don't have time for this. There is no time for this.
 
How can one side want and the other not, the side that knows and the side which lusts.
New and old, wrong and right.
Confusing thoughts keeping me up at night. 
 
What is this spell which has befallen me, will you pass like the other three? I don't have time, I don't have time. I don't have time for these quarrels of the mind. 
 
I know what's right and I know what's true, but yet I can't stop this feel of new. Bury you down, deep deep below. Caged like a beast in the fabric of my soul. 
 
Tick tock. The heart locks.
 
Away away with you.

Klockan går, timmen slår.

Om år hade varit timslag så är varje halvtimma en konstig dimma. Mina gamla vanor och viljor kommer fram och jag styr inte över vad mitt sinne vill. Gamla tankar, övergedda tankar gräver sig upp igen och gnager på min hjärnstam. Är det inte dags nu? Nu då? Det brukar ju vara nu? Det är väl dags nu... det var ju så längesedan sist..
 
Dumma tankar. Egoistiska klor som velar och sliter. Tyst. Håll käft. Jag hör och känner vad ni säger och visst klingar det en lust i mitt hjärta att falla för era ord men jag är inte det. Jag är inte sån. Jag är inte han. 
 
Jag har gjort mitt val och lagt mitt ord och det löftet skall jag stå fast vid. Era gaddar kommer inte få frossa i färskt blod utan sitta och gnaga på de benrester som finns av gamla minnen. Ni har fel. Ni är en temporär lust som luskar i mitt inre för att jag inte tagit mod nog att gräva ut er än. Vidriga ting.
 
Med datorskärmen som ljuskälla sitter jag här nerbäddad i sängen. Det är varmt, lite för varmt till och med. Jag scrollar och söker bland vänner för att finna någon som faller in i den kategorin som jag vill tala med. En vän som jag kan berätta allt för, som förstår mig. Som har gått igenom liknande viljor och vanor och klarat sig. Som vet vad det är för gyttja jag vadar igenom. Vänner har jag många, och många av dem lånar nog görna sitt öra för att höra min klagans visa. Men ingen av dem verkar rätt. Känslan faller inte på plats. Det är inte tryggt. Det är inte fel på dem, de är bara inte... rätt. 
 
Så jag sitter här i min ensamhet och fruktar över ännu en natt med svår sömn. Morgondagen kommer vara lång och tung, och mitt kropp och sinne kommer kännas tomt i dygn efterråt. Men vad gör man inte.
 
Tvi dig, gammal vana. Fly din väg. Jag vill adrig se dig mer.
 
Usch.

Så trött på att vara trött.

Sova. Vakna. Vara.

Varje morgon vaknar jag med känslan av att jordens gravitation har dubblats. Det är alltid tungt att gå upp. Jag vandrar runt hela dagar med ögonlock som knappt håller sig vakna och ben som släpar sig fram. Hjärnan fungerar lika smidigt som en rostig klocka. Det tickar, tungt. Jag är så trött på att vara trött. Kan man inte få vara pigg för en gångs skull? Vaken, redo att ta an världen? Men nej.. trötthet får jag bära på mina axlar, inte breda ut vakenhetens vingar och flyga ut i världen.

Så trött, så trött. Så trött på att vara trött.

Jag måste bli som vatten.

Jag måste vara stark nu. Jag måste vara smidig. jag måste fortsätta frammåt. Jag måste stå kvar.
 
Jag måste bli som vatten.
 
 
Stark som en storm. Smidig som en å. Lika stor som ett hav.
 
Jag måste bli som vatten.
 
 
Jag måste bli stark som forsen. Lika högljudd som vattenfallet. Lika stark som isbärget.
 
Jag måste bli som vatten.
 
Kunna sväva som ett moln. Med styrkan av ett blixt. Mitt rop måste bli som åskan. Och vara lika varm som ånga.
 
Jag måste bli som vatten.
 
För vatten finns alltid kvar. Vatten kommer in, överallt. Och vattnet vinner alltid.
 
Jag måste bli som vatten.

Jag önskar du var fri.

Jag önskar du var fri. Fri som en fågel. Fir att upptäcka världen. Fri från att följa vindar och flockar. Fri att hidda din egen värld. Fri från alla måste och får inte. Fri från all prestation. Jag önskar du var fri.

Men om du vore en fågel så är dina vingar fjäderlösa. Världen har dragit bort dem, och vissa har du dragit bort själv. Du ser inte att fjädrarna kommet att växa tillbaka en dag. Du ser bara ett liv då stirrar ner i jorden, och glömmer bort himmelen.

Men jag tror på dig, även när du inte gör det. Jag vet att du kan flyga. Jag vet att du kommer flyga. Och ills du tror på det själv så bär jag dig med mina vingar. Jag kan flyga åt oss båda.

Men det blir tungt att bära. Svårt att flyga högt.Men jag vägrar ge upp. Jag måste vila då och då, men vi lyfter ändå igen.

För världen har varit orättvis och plockat dina fjädrar. Världen har varit hård och tvingat ner dig på jorden. Och världen är grym och försöker sluka dig.

Men när vi flyger, då kan du vara fri. Och tills du flyger själv, så bär jag dig.

Du är min. Och jag är din. För jag älskar dig.


Are you still there?

Jodå, jag lever. Även om det känns som om varannat blogginlägg här ska föreställa någon form av statuskoll på min fysiska/mentala hälsa.

Men jodå, jag lever. Ganska bra dessutom!

Skolan är inte.. för mycket, för tillfället, ett tillfälle att andas ut som istället ska fyllas med flitigt övande som jag inte riktigt följer lika hårt som jag borde.
Per Brahe's jubileums firande kommer snart, och jag är lite sådär... slutklämmen.

Förutom det så är hösten fantastisk, min skrivmaskin är trasig, och min tönt i behov av mycket kärlek, så imorgon ska vi leka tonårspar som flyttade hemmifrån och bor nu tillsammans.

Det vill säga studiedag, illusionen håller endast i några timmar.

Tack för att ni läste, ha en fortsätt trevlig [infoga tidpunk].

Livsuppdatering.

Ok, dags för en sån här. Bara för att få lite info ut till folket.. och för att klockan är kvart i ett på en lördag morgon och jag har ingen lust att sova riiiiktigt än.
 
Ska vi leka ''Nicke, hur går det?''
Visst, kör på.
 
Skolan?
 
Det går inte dåligt, iallafall... men är så fruktansvärt skoltrött. Tog lite tid idag och räknade ut hur många timmar i veckan jag spenderar i skolan.
34.
Det är faktiskt inte så jättemycket.. men det känns. Vakna relativ tidigt, dra sig till skolan vid åtta och sen vara hemma igen kanske.. halv sex?
Folk har det värre, så jag ska inte klaga. Får vara glad att jag bara bor en kvart/halvtimme från skolan och inte.. tja, en timmma eller så.
 
Men var är motivationen?! Borta. Man pallar inte. Dom lärare jag tycker om, dom lyssnar jag på. Det är dom ämnerna jag fokuserar på. Som tur är så är det några stycken.. men plugga?
Hah.
 
Musiken då?
 
Jag vill säga att det går bättre, och det gör det väl.. till viss del. Har kommit igång med pianot ordentligt nu och det känns bra... sången måste jag fortfarande få rutin på, men jag rör mig frammåt.
 
Nog med tråkigheter, berätta om något intressant istället! Förhållandefronten?
 
Jadå, det är trevligt att prata om.
Jag och Hanna är tillsammans igen. Något såntdär klyschigt och fånigt som bara händer i filmer och man egentligen tycker är lite lamt när det händer på riktigt.. men att se det från insidan är annorlunda. Jag trodde det var dags att gå vidare, och att det skulle vara det bästa för oss båda.
 
Får man va dum i huvudet eller?

Har man någon i sitt liv som gör en lycklig, på riktigt, höll för sjutton hårt i den personen. Det är det jag tänker göra nu.
 
Men Nicke, hur MÅR du då?

Öh.. rätt ok, tror jag. Inga deppresions dalar, inga fler panik-liknanade utbrott.
Dock något känsligare än vanligt, lättirriterad.
Kort stubin.
Har blivit alldeles för cynisk.
Jag klagar helt enkelt för mycket.
Ska jobba på det.
Lovar.
 
Den där LIVSHISTORIAN du skulle skriva då, hur går det med den?

Den händer, fortfarande.. men det tar tid. Det är svårt att skriva, gå igenom sånt man helst vill lämna bakom sig.
Men jag känner liksom att jag måste göra det, om inte för att det känns väldigt skönt att få vara den som håller i korten för en gångs skull.
 
Nu är det jag som har något som hotar dig.
 
Läskigt va?
 
(Udda och personligt det här blev, sorry gott folk. Klockan är som sagt tre på natten, och jag tänker länka det här på morgonen vita twitter... eller nåt.)
 
((Ps. Feedback är alltid nice, så om ni vill tycka till eller undrar om något så är det bara att lämna en kommentar, jag brukar vara ärlig.))
 
(((PPS. Min lillebror skrämde precis skiten ur mig. Han bor för tillfället i rummet bredvid, och pratar i sömnen ibland. Och gav precis ut ett ''Hallå...?'' Och det lät sjukt spökligt och läskigt. Vågar inte öppna dörren. Twittrar jag inte imorn så är det för att spökbarn tagit mig. Natti natti!)))

Det är oron som ekar högst.

Jag vet att det egentligen inte är någon fara. Men vad gör inte vi människor om inte överanalysera och tänka för mycket? Jag oroar mig, ofta. Alldeles för ofta. Småsaker som inte har någon större betydelse eller ord och fraser som inte menat någonting. Alla dessa ting försöker jag klä av, studera och analysera för att försöka knäcka fram deras sanning.
 Vad betyder du, egentligen?

Och det är fånigt, rentav barnsligt att hålla på så här, och jag är medveten om det. Men vad stoppar det mig? Tankarna flyger och far som dom vill och jag kan aldrig riktigt kräva den där kylande känslan av oro. Av att någonting bara är... fel.
 

Ett annat praktexempel på känslor man borde göra sig av med är svartsjuka. Vilken hälsosam funktion har svartsjuka i våra liv? Det är avund och ilskans barn som bara vill ont. En drivande kraft som får oss att tvivla och fundera. Skapa scenarion i våra huvuden som aldrig kommer ske, men vi måste ändå tänka på dem för TÄNK OM. TÄNK OM DET HÄNDE EN DAG. VAD GÖR MAN DÅ?
 

Det är fånigt.
Men mänskligt.
Och även om svartsjukan är som den där kliande delen på ryggen som man aldrig når, så är det alltid oron som ekar högst.

Inspiration och tankar.

Alla har vi väl en filosof inom oss. Någon slags poet som sitter där inne och tuggar på sina bleck i väntan på att någon skall öppna dess bur och släppa ut honom ur dunklet. En liten filur som oftast inte är till så stor nytta, förutom de stunder då vanliga ord inte räcker till. Man glider iväg på romantiserade fraser och ord som man låtsas förstå sig på. Allt för att verka djupare och intressantare än man är.

På senaste tiden har jag gjort detta väldigt mycket. Till exempel i stycket ovan. Och det är i all ärlighet väldigt underhållande.

Dock vet jag inte hur länge detta sätt att skriva kommer hålla i sig. Det börjar dyka upp då och då, och tyna bort igen med tiden.

Men just nu är det här, och mina fraser och tankar verkar uppskattas. Så jag skall väl avsluta detta något ointressanta irrelevanta och underliga inlägg med något fint och filosofiskt.

Kärlek må vara som kraft i benen som för dig vidare, men en god vän är ryggraden som håller dig rak.

Hej, Du där.

Ja, du. Den där personen som sitter och tittar hit varje dag fastän jag inte skrivit något nytt eller länkat till bloggen på vare sig Twitter eller Facebook.

Tack. Bara en extra besökare ger mig känslan av att folk bryr sig. Vilket jag vet att folk gör i vanliga fall också... men det här är liksom, lite extra.

De e nice.

Twist and turn, love and learn.

I'm running out of magic.
Luck.
Shortcuts.
Cheatcodes.
 
Call it what you want, but ever since my life turned around it's been... easy. I've been a floater, or a glider.
Despite the name the meaning stays the same.
School was simple, everything just stuck in my head and I rarely needed to study.
My facial features developed to their full potential, my social skills evolved and the result of these things was that I almost always had a girlfriend at my side.
Physically it helped as well. I never really trained properly, didn't excercise as much as I should yet my body never fell back into the miserable blobbed form it once held. I wasn't fit, but I was alright.
Friends came to be, even though I didn't know how to care for them, handle them and keep them in my life properly, they stayed.
 
But now my luck is starting to fail.
Life isn't a game anymore, and I've got to take things seriously now.
Sacrifice things, so that greater things can grow.
I need to change myself from within, to become the person I want to be.
I want to be missed.
 
At my current state, I am incomplete. I'm far too rude, downright mean sometimes. I don't take resposibility for the things I should and my lazyness is starting to hurt my grades.
I have to be carfeul.
But vigilant.
Take care of the things I have, cherish them so that they don't slip through my fingers.
Work harder to truly grow stronger, so that I won't fall.
And to stay true.
True to what I want.
To who I want.
Who I am.
 
My mind twists, my heart turns, but my body will live, my heart will love, and I will learn.
 
This is my vow.

Tidigare inlägg
RSS 2.0