niclasklinga

Hat är en kraftig känsla. En onödig och giftig känsla som skadar en själv mer än någon annan omkring dig. Den är ond på något vis. Personen du hatar känner inte av att du hatar den. Denna någon berörs inte ens. Denna

någon hatar troligtvis inte ens dig tillbaka, så vad ödslar du tid på? 

Även om det låter enkelt, så är det inte det. Jag har hatat, barnsligt och fånigt, och sinnet

roar känslorna ett tag men de flyter sedan bort, kalnar ner, blir till något annat.

Tiden har vänt hatet, och skapat något annat. 

I mig känner jag ett tomrum, och en skräck.

Längesedan fanns det spöken i mitt liv. Tankar i mitt sinne som hemsökte mig. Dessa tankespöken har varit borta länge nu, men jag fruktar att de återvänder.

Bakom alla tankar finns en anledning, och min anledning är tydlig, för mig själv.

Aldrig, sa jag till mig själv. Aldrig ska jag låta det styra över mig, då förlorar jag ju.

Kämparglöden finns fortfarande kvar i mig, jag har ju inte gett upp, men jag är inte stark.

Allting kommer tillbaka nu, och allvarligt talat så är jag rädd. Det kan vara över om några dagar, eller inte.