niclasklinga

Hejsan svejsan! Ville bara säga hur otroligt tacksam jag är för att ha världens finaste tönt vid min sida oavsett hur jobbigt jag än har det. Älskar dig så mycket tönt!!

Ett år känns som en så otroligt overkligt lång tid när man säger det. ''Ett år frammåt.'' Allt och lite till kan hända på ett år. Man kan förlora allt man har. Eller bygga upp ett helt liv.

 

Och ibland känns det som det är det jag sett dig göra. 

 

Mina ögon var, som många andra, blinda för ditt förfall. Vi såg inte hur du mådde sämre och sämre och tillslut fall in i ett ändlöst mörker utan någon slags hjälp. Och när jag blev del av ditt liv så var det nästan försent. Som tur är så fanns det alltid ett ljus där, som stod vid din sida. En vän som lyckades övertala dig att be om hjälp.

 

Och när du en månad senare förklarade din situation för mig. Hur du mått, hur du mådde, och vad som skulle behövas för att du skulle må bra igen. Så var instinkten av att springa iväg där igen. Skriket i huvudet ''SPRING'' ekade, som den gjort så många andra gånger det var jobbigt i mitt liv. Gånger då jag inte klarat av att hantera problemen och konflikterna. Inte orkat vara stark, utan släppt taget.. för det har varit enklare. Denna impuls var nu här igen, stark, som den alltid är. Men jag tystade den.

 

Jag stod kvar.

 

Jag var trött på att ge upp på allting i mitt liv så fort det blev jobbigt och frustrerande. Besviken på mig själv för att jag blivit en person som man inte kan lita på, en människa som ger upp så fort det börjar värka. Jag var trött på mig själv.

 

Så jag vägrade. Jag vägrade springa iväg. Jag vägrade lämna dig kvar, ensam, när du behövde någon som brydde sig om dig.

 

Och även om vägen har varit lång, groparna har varit djupa och bergen du behövt bestiga har varit enorma så har jag vägrat ge upp. Även när mitt eget mörker krypt fram, vilket jag visste att det skulle göra förr eller senare, så har jag stått vid dig. Det har funnits stunder då det är DU som behövt ta hand om mig, hålla om mig, och säga att allting kommer bli bra.

 

För jag är inte stark, jag är svag.

 

Jag är rädd för att vara ensam, livrädd för att lämnas här med mig själv, skräckslagen endast av tanken att förlora dig. Och jag avundas din styrka och ditt mod. När hela din värld raserats och det känns som smärtan aldrig kommer ta slut, när du fallti ner till dina knän och allt hopp känns som bortblåst, så har du ställt dig upp igen.

 

Du kämpar vidare. Du stirrar in i mörkrets hungriga käft och sträcker ut långfingret. ''Du får mig inte, inte idag.''

 

Och det är det jag är som stoltast över, ditt eviga mod, din styrka, och att du kommit så otroligt långt, på ett enda, ynkligt litet år.

 

Så jag vill bara säga tack. Tack, för att jag fått spendera detta år med dig, jag vet att vi inte riktigt är där än, det är ungefär 40 dagar kvar. Men jag är så otroligt tacksam för allt du har gett mig, och allt du låtit mig ge.

 

Tack, tönt.