niclasklinga

I'm running out of magic.

Luck.

Shortcuts.

Cheatcodes.

 

Call it what you want, but ever since my life turned around it's been... easy. I've been a floater, or a glider.

Despite the name the meaning stays the same.

School was simple, everything just stuck in my head and I rarely needed to study.

My facial features developed to their full potential, my social skills evolved and the result of these things was that I almost always had a girlfriend at my side.

Physically it helped as well. I never really trained properly, didn't excercise as much as I should yet my body never fell back into the miserable blobbed form it once held. I wasn't fit, but I was alright.

Friends came to be, even though I didn't know how to care for them, handle them and keep them in my life properly, they stayed.

 

But now my luck is starting to fail.

Life isn't a game anymore, and I've got to take things seriously now.
Sacrifice things, so that greater things can grow.
I need to change myself from within, to become the person I want to be.

I want to be missed.

 

At my current state, I am incomplete. I'm far too rude, downright mean sometimes. I don't take resposibility for the things I should and my lazyness is starting to hurt my grades.

I have to be carfeul.

But vigilant.

Take care of the things I have, cherish them so that they don't slip through my fingers.

Work harder to truly grow stronger, so that I won't fall.

And to stay true.

True to what I want.

To who I want.

Who I am.

 

Det tar tag i mig som en ilsken hand. Trycker sig in i bröstet och sitter där tills jag tittar bort. Känslan är som ett ton sten som släpps ner från ovan, trycker ner hela kroppen. Det är den här... tyngden, som är jobbigast att ta sig ifrån. Men vad kan jag göra? Resa mig upp, skaka av mig och låta den rinna av mig ännu en gång.. gå lite rakare tills nästa gång den anfaller. Tills nästa bild, strof, doft eller minne återvänder till mig. Det är inte lätt, det borde jag veta vid det här taget... men man är ändå aldrig förbered, inte på riktigt.

Man är någon annan, då. För det är det man blir. Man blir bättre, oftast. Ibland blir man till mindre än man är, men då är det bättre utan. Men den här gången så var det alltid till bättre. Jag var mer. Nu är jag mindre.

Och jag kämpar för att inte sjunka under ytan, kvävas under sanden. Mitt fötter står starka på marken, men mina knän skrapar i asfalten. Jag faller, men jag är inte förlorad. Det kommer ta tid, men jag kommer flyga ännu en gång.

Det var allt, nu är det mycket mindre än så, men det är inget.

För jag lever än.

Hej! Jag är hemma igen, och jag lever. Och jag har inte skrivit om mitt liv på ett tag, och det är dags för det.

 

Har kommit en lång bit med min livs historia som ett gäng av er säkert väntar på.. förlåt att det tar sån tid, men det är mycket att skriva. Berättat för en del vänner om min plan och fått en del feedback också, så har lite som måste redigeras efter den skrivits klart. Men den kommer, tack för att ni väntar.

 

Hanna och jag avslutade vårat föhållande för lite mer än en månad sedan. Vi spenderade ett år tillsammans, och det har varit helt underbart, men även dom fina sakerna i livet leder till sitt slut ibland, och det här var ett av dem.

Vi är fortfarande vänner, och jag önskar henne all lycka i livet.

 

Dom senaste fyra dagarna har jag spenderat ute på den magnifika musikfestivalen Frizon, och det har varit underbart. Massa härliga vänner som man träffar igen, helt underbar musik, alldeles för mycket second hand som jag fått med mig hem, och härliga djupa samtal om livet. Det har varit lyckat, helt enkelt

 

Men jag måste berätta om ''Donnan'' också.

 

Jag har bestämt mig för att inte starta något nytt förhållande förrän 2014, det är svårt för mig... eftersom den stora delen av mitt liv har jag spenderat med någon annan vid min sida... men det är dags att lära sig stå på egna ben.

Så på frizon så hade jag lyckats få ögonen på en tjej... hon skred förbi mig under den stora fotbollsturneringen och jag kunde inte göra annat än låta huvudet svänga med när hon gled förbi. Förhäxad var jag, helt fast. 

Jag hade inget namn, ingen aning vem hon var eller var hon kom ifrån, och jag kände ingen som kände henne. Hon var bara ''Den vackra tjejen i den blåa klänningen.''

 

Så, fånig som jag är så gör jag det jag gjort bäst i tiderna. Jag började stalka henne.

Ok, inte riktigt. Men ögonen började plötsligt söka efter henne konstant, och när vi hamnade på samma ställen kunde jag inte låta bli att låtsas kolla mobilen eller festivalhäftet ett tag.. bara för att få smyga in några extra blickar mot henne, jag kunde ju inte låta bli!

 

Vid det här laget har jag berättat för större mängden av mina vänner om denna vackra skapelse, och dom ville såklart att jag skulle prata med henne. Och det ville jag också, inte länge.. det behövdes inte. Jag ville bara två saker.

 

Jag ville ta reda på vad hon hette, och berätta för henne hur otroligt vacker hon är.

 

Det var allt. Inget behov av att lära känna henne, inget flörteri eller hintar av ett förhållande... jag ville inte något sånt. Jag ville bara berätta för henne vad jag tyckte, det var allt.

 

Och jag tycker man ska börja våga göra det oftare! Våga säga till någon att ''Wow, du ser faktiskt otroligt bra ut.'' Utan att ha någon baktanke i det hela, alla behöver vi komplimanger ibland.

 

Så, som sagt, efter en stor skopa mod och tålamod så missade jag helt chansen att prata med henne. Min syssling (och bästa wingman) räddade situationen helt och hållet. 

 

''Hi, I love that dress, where'd you get it? I'm Nathalie, and this is my half-cousin Niclas. Wops, I have to go, bye!''

 

Så lätt. Så smidigt.

 

Efter det så började vi prata, hon blev avundsjuk av att jag hade en Amerikansk syssling, vi talade om varifrån vi var och vilka fånigar grejer våra städer är kända för. Vilka band vi sett och tänkt se och vad vi tyckte om frizon. Och vårat delade intresse av att prata engelska vardagligt fastän vi är renodlade svenskar båda två.

 

Konversationen varade inte så länge, men det var nog. Nu kände vi varandra, vi hade hälsat och var rentav vänner.

 

Sen tappade jag bort henne igen, och vi sågs inte förrän mycket senare på kvällen då jag lyckades hitta henne inne bland publiken under den fullsmockade talkshowen ''Late night med Pelle''.

Efter showen var över lyckades jag ta mig fram till henne, kallpratade kort och frågade vad hennes planer för kvällen var. Hennes vänner skulle se rånarligan, men hon var inte riktigt lika pepp på det. Jag erbjöd mitt sällskap och sade:

 ''Om du inte orkar hänga med dom så kommer jag finnas i stallet under kvällen, kom dit och hitta mig.''

 

''Visst, det kommer jag nog.'' Svarade hon.

 

Jag var överlycklig. Det här var mitt moment, my time to shine. Jag skulle få säga det jag planerat säga i två dar nu, det var dags.

 

Så jag gick till stallet. Fann några vänner. Och väntade.

 

Och väntade.

 

Och väntade.

 

I tre timmar.

 

Jag vägrade ge upp heller... flera gånger vandrade jag runt på området och sökte på varenda plats jag kunde tänka mig att hon var. Gick bort till hennes husvagn, knackade på... inget svar. Tillbaka till stallet.. och där satt jag tills dom slänge ut oss vid 3 mitt i natten... dystert vandrade jag tillbaka till min egen husvagn där mina vänner satt, kvällen var förlorad och jag kunde inte heller söka upp henne imorn och berätta hur jag kände då... för då skulle magin vara borta. Så i ett sista fånigt dramatiskt försök så tog jag en bit papper, skrev ett kort meddelande på en lapp, skrev mitt namn och mitt nummer.. och gick och fäste på hennes husvagnsdörr.

 

JAG MENAR VEM GÖR SÅ? 

Jag, jag gör så. För jag är fånig och romantisk och tycker om att dagdrömma om saker som aldrig kommer hända.

 

Efter att jag lämnat lappen så gick jag i ett sista desperat försök tillbaka till festivalingången.. folk började slussas ut för dom skulle plocka ner området. Inget fick komma in, bara ut.

 

 

Hon gick fram till mig och började tala, jag frågade var hon hade hållit hus hela kvällen.. och hon förklarade hur hon hade gått backstage för att hitta något att äta... och sen fastnat i en skön soffa och kollat på film.

Jag sa att jag hade väntat på henne.. ett tag, men höll såklart inget ont emot mig. Hon hade ju faktiskt inte lovat mig att hon skulle komma, bara att hon kanske skulle göra det.

 

Jag lyckades! Jag fick det sagt!

 

Hon blev otroligt glad. Sa att hon hade pojkvän, Men att hon var väldigt tacksam att jag sa det.

 

Och det var det! Jag fick en kram, hon återvände till sina vänner, och jag till mina. Sen sågs vi inte mer.

 

 

I'm about 11 pages in so far... this is a lot more than I anticipated, but I'm trying to fit in all the important details.

I'll give you a prolouge for now, something to start off with.

Sorry It's taking so long.

 

Some Backstory first:

It's important to know that I didn't have many friends growing up. It was easy in kindergarten, people are just kind of friends with everyone back then, first grade was pretty cool too... but when second grade started things went downhill.

Quite early I got picked out as the kid to bully, for no real reason. These things happen, and it sucks, but it's in the past.
But because of this my small pool of friends only grew smaller. I hated school and never wanted to go, came up with excuses or tried to convince my parents I was sick and etc. Eventually I found out computer games were a thing and that's where I escaped, essentially blocking out even the few friends who tried to hang out with me without knowing it myself.

This continued until around fifth-sixth grade. I joined a choir with a bunch of awesome people and learned not everyone sucks, and I also got myself sort of a ''I don't give a shit what other people think'' type personality, a defense mechanism, essentially.

But growing up like that still left scars, and more than anything it left me feeling like I wasn't worth a lot, like I wasn't worthy of being liked. I of course had a loving family, but both my parents were burned out in my younger years and I don't remember that much from them. I hold no grudges against them for this though, they had no control over this, and they've always loved me and I am grateful for all they have done.

 

But let's begin... shall we?

Snackar med en vän på facebook och han bad mig om min livshistoria... så jag skrev ner den. Jag är ungefär halvvägs igenom, och ska försöka skriva klart allting ikväll. När jag är klar så kommer jag lägga ut den här på bloggen.

 

Några förvarningar bara:

1. Allting kommer vara skrivet på engelska eftersom vännen jag talar med är engelsk, och för att jag är för lat för att översätta allting.

2. Vi snackar mitt liv här, så förvänta dig SJUKT mycket text, tänker er en mindre novell.

3.Jag drar alla växlar här, släpper ut allt. Även saker som jag egentligen inte borde dela. Visa stunder i mitt lov som är bland dom privataste och intimaste. Jag vill att du ska vara medveten om detta ifall du bestämmer dig för att läsa det.

 

Det finns såklart chansen att jag ångrar mig, glömmer bort, eller hittar på något vettigare att göra med min kväll, men än så länge vet jag inte. Det finns säkert en mängd människor som tycker det här är en dålig ide, och det förstår jag.

En sak till bara:

 

Förlåt, allihopa.

Worst.
Fucking.
Night.

Of.

My.
Life.

 

Hour thirteen. Beep beep. A message arrives to my phone as I stumble out of the microscopic ocean that is my bed to go check it.

 

''Oh yeah, Julia's visiting today. Neat, I need some social interaction.''

 

I drag my body towards the washroom where I do my usual morning routine, then crawl up the stairs towards the kitchen.

 

Made breakfast, Julia arrived, we had some coffe, talked about stuff, it was pleasant.

When she makes her departure I move on to my project for the day, the abyssmal mess of stuff that I call my room. It's ridiculous how much of a mess a single person can accomplish. But nonetheless, it will be done.

 

Four hours later, I've gotten quite a bit, not that far though, not done... not even close.

Stay up all night to finish it? Perhaps, I could try. It would feel amazing to wake up to that room, but nonetheless I doubt my abilities greatly.


But why am I suddenly here?

Perhaps I just missed you, that's possible isn't it? But it's probbably just because I'm bored and my head is starting to grow again, on the inside. Thoughts and choices echo against the walls of my skulle, begging me to give them attention and demand I focus solely on them.

I refuse, ofcourse as it is my nature to simply focus on the simpler things whenever an issue arrives.

But I can't do that forever.

Still, I'm glad you read this, I'm glad you showed some interesting in the inner dwellings of my head. It's neat.

We should hang out sometime, or something. I dunno.

Seeyah.

Hejsan svejsan! Ville bara säga hur otroligt tacksam jag är för att ha världens finaste tönt vid min sida oavsett hur jobbigt jag än har det. Älskar dig så mycket tönt!!

Ett år känns som en så otroligt overkligt lång tid när man säger det. ''Ett år frammåt.'' Allt och lite till kan hända på ett år. Man kan förlora allt man har. Eller bygga upp ett helt liv.

 

Och ibland känns det som det är det jag sett dig göra. 

 

Mina ögon var, som många andra, blinda för ditt förfall. Vi såg inte hur du mådde sämre och sämre och tillslut fall in i ett ändlöst mörker utan någon slags hjälp. Och när jag blev del av ditt liv så var det nästan försent. Som tur är så fanns det alltid ett ljus där, som stod vid din sida. En vän som lyckades övertala dig att be om hjälp.

 

Och när du en månad senare förklarade din situation för mig. Hur du mått, hur du mådde, och vad som skulle behövas för att du skulle må bra igen. Så var instinkten av att springa iväg där igen. Skriket i huvudet ''SPRING'' ekade, som den gjort så många andra gånger det var jobbigt i mitt liv. Gånger då jag inte klarat av att hantera problemen och konflikterna. Inte orkat vara stark, utan släppt taget.. för det har varit enklare. Denna impuls var nu här igen, stark, som den alltid är. Men jag tystade den.

 

Jag stod kvar.

 

Jag var trött på att ge upp på allting i mitt liv så fort det blev jobbigt och frustrerande. Besviken på mig själv för att jag blivit en person som man inte kan lita på, en människa som ger upp så fort det börjar värka. Jag var trött på mig själv.

 

Så jag vägrade. Jag vägrade springa iväg. Jag vägrade lämna dig kvar, ensam, när du behövde någon som brydde sig om dig.

 

Och även om vägen har varit lång, groparna har varit djupa och bergen du behövt bestiga har varit enorma så har jag vägrat ge upp. Även när mitt eget mörker krypt fram, vilket jag visste att det skulle göra förr eller senare, så har jag stått vid dig. Det har funnits stunder då det är DU som behövt ta hand om mig, hålla om mig, och säga att allting kommer bli bra.

 

För jag är inte stark, jag är svag.

 

Jag är rädd för att vara ensam, livrädd för att lämnas här med mig själv, skräckslagen endast av tanken att förlora dig. Och jag avundas din styrka och ditt mod. När hela din värld raserats och det känns som smärtan aldrig kommer ta slut, när du fallti ner till dina knän och allt hopp känns som bortblåst, så har du ställt dig upp igen.

 

Du kämpar vidare. Du stirrar in i mörkrets hungriga käft och sträcker ut långfingret. ''Du får mig inte, inte idag.''

 

Och det är det jag är som stoltast över, ditt eviga mod, din styrka, och att du kommit så otroligt långt, på ett enda, ynkligt litet år.

 

Så jag vill bara säga tack. Tack, för att jag fått spendera detta år med dig, jag vet att vi inte riktigt är där än, det är ungefär 40 dagar kvar. Men jag är så otroligt tacksam för allt du har gett mig, och allt du låtit mig ge.

 

Tack, tönt.

Som en tjuv om natten kommer den. Anfaller utan förvaring. Dagn har gått bra. Ovanligt bra. Inga problem, mycket energi, ett leende. Men så kommer den, nu på kvällen. Utan att jag är beredd på den och hugger mig i ryggen. Direkt faller mungiporna ner, ögonbrynen klär på sig ett förvirrat uttryck och min rygg sjunker ihop. Sedan kommer den hemska känsla av tomhet inifrån bröstet. Den som tär och suger ut allt liv och lämnar bara efter sig ett mörker.

 

Varför ska jag må såhär? I vilken del av mitt liv ramlade jag och slog till huvudet så hårt att mitt hjärta klevs i tu och arbetar nu stadigt emot all lycka jag har? Det är skrämmande. Det är rentav skräckinjagande. 

 

Efter att ha suttit och försökt ignorera tomheten inom mig så kommer nästa våg. En våg av panik. Jag stänger hastigt ner datorn och skjuter den ifrån mig. Slänger mig över soffkanten och dyker ner i sängen. Plockar undan all skrot jag lagt där och ligger och bara stirrar. Ögonlocken känns tunga, men dras åt fel håll. Jag försöker blunda men tvingas stänga dom igen. Jag vet att jag inte kan somna såhär. Jag har fel kläder, rummet är för ljust, jag ligger inte bekvämt. Men jag vill bara fly. Fly från mig själv och denna obeskrivliga rädsla.

 

Jag vet at jag måste göra någonting. Jag drar mig upp, tar tag i muggen på min hylla där jag förvarar mina piller med rosenrot och plockar ut ett. Mina ben drar mig upp för trapporna till köket där jag förbered en kopp varm chocklad.

Varm chocklad och rosenrot. Den enda medicinen jag har tillgång till.

 

Som ett girigt barn sveper jag den varma drycken tillsammans med det magiska pillret som vid det här laget för det mesta bara är en placebo-effekt. ''Tar du det här så kommer du lugna ner dig. Det kommer inte vara lika läskigt.'' Ibland behöver man ljuga för sig själv, det är nödvändigt.

 

Nu sitter jag och genomför näst sista delen av min plan. Jag skriver vad jag tänker. Stirrar med oblinkande ögon på den lysande skärmen i hopp om att jag kan förstå om jag observerar mina tankar från en annan vinkel.

Det hjälper inte.

Tanken av att någon sitter och läser detta hjälper lite. Den korta illusionen om att möjligheten finns att någon bryr sig, just nu. Hjälper lite. För stunden. Jag vet att det finns folk som bryr sig, men dom är inte här nu. Så jag skriker ut i öppenheten och hoppas att någon lyssnar. Inte för att någon ska svara, utan bara för att någon ska vara medveten.

Det är allt.

Nu tänker jag gömma mig under mitt täcke och hoppas rädslan tröttnar och har lämnat mig när morgonen kommer.

 

Om du orkat läsa såhär långt så vill jag bara säga: Tack.

Och förlåt.

Jag fascineras av mitt själv. Främst mitt psyke. Hur ena stunden jag kan vara full av livslycka, motivation och energi, och ögonblicket senare kan jag sitta stirrandes i väggen i hopp om att universum kommer på något intressant att göra av mig.

 

Det är utmattande.

 

Och fånigt.

 

Och oavsettt hur många gånger jag bestämmer mig för att ''ta tag i mitt liv'' så håller det ett litet tag, sen faller jag igen.

 

Jag tror inte att jag är helt frisk. Samtidigt som jag tvivlar på att någon är det. Vissa är bara bättre på att hålla det inom sig.. jag bryter ihop, får nervsammanbrott, faller ihop på golvet i tårar över ingenting.. vill krypa ihop och gömma mig i ett hörn samtidigt som jag vill krossa fönster med mina knytnävar ooch slänga glas i marken.

 

Det är konstigt, och okontrollbart, än så länge.

 

Men värdlens största ilandsproblem ligger inte där. För det är skulden. Skulden att det ALLTID finns någon som har det sämre, så vad har jag för rätt att klaga?

 

Fuck. 

 

Det är jag som är viktig. För om jag inte kan ta hand om mig själv, hur ska jag någonsin kunna ta hand om någon annan? ''Du kan inte älska din nästa om du inte älskar dig själv.''

Tunga ord. Som jag fortfarande inte förstått ordentligt. Som med mycket av livet.

 

Men jag fortsätter.

 

Jag stannar inte.

 

Jag går.

 

Varför?

 

Varför inte?

I never thought I'd ever feel this vulnerable again. Locking myself in my own room. I just want to hide away from everything, but they don't understand, how could they? They think I'm just being lazy and selfish. They'll refuse to see the fucking pain. And tears, seriously? What kind of a dude am I.. tears. I'm sitting here, in complete darkness, trying to choke my own tears so they can't hear it. I just want to break something, destroy something with my hands. I want to stand and scream and yell how fucking hard it is. Right in their face. But I can't because I know it'll just complicate things. So I stay hidden, I keep on keeping on. As a fake. Under a fake ''I'm just tired''. I can't even RE-lock my door because it'll cause more drama. All I want right now is some goddamned peace and quiet. IS THAT SO HARD TO SEE? And the only real reason I'm writing this is because I hope it will calm me down. And to keep a record of how bad I've felt. Because this is the lowest I've ever sunken. I just want to close my door, lie in my bed and not go out ever again ever. And the thing that bothers me the most is that I've got noone to blame. Noone. I'm me. I fucked up. I made me this.

It sucks.

Fuck.

Getting a bit dull here isn't it? Quite. And I've grown bored of sanity, for now.. well.. just a bit.

Aren't we all a bit lunatic? We all just go on with our lives pretending everything's jolly and good... normal. Nothing strange at all.. pfft. BORING. People, give in to your fun side once in a while.. do something unexplainable just for the case of doing something that makes your life interesting.


Then again, don't do anything too reckless, consequences are still a part of life, wether we want them to be or not. So never do anything that might damage anything beyond repair.. that's just stupid. And no fun at all.

So what am I doing right now? 
Well, I'm simply exploding... letting my fingers dance upon my black keyboard spelling out words onto this white screen because I simply couldn't NOT do anything anymore. Wether it be chatting, gaming or pursuing an endless poke-war on facebook... I needed to vent out some of this energy, creativity, and insanity that dwells within me. 

Now people, don't be alarmed... I'm not GOING insane. (If that was the case, you could say I turned insane ages ago) I'm just.. venting out some.. so I don't splurge out on someone tomorrow in school and later have to explain my odd behaviour to them... even though that would be quite entertaining.

What else to say? Not much.. I need more.. things. That are different. Personal quirks if you wish.. hmm.. a new symbol perhaps? Perhaps Sef's face? Perhaps I should shorten Sef even more.. making him carryable.. then again.. aren't I a little too old for a Doll? Even though it's nothing but a head? I think a symbol will do for now. A mark. That'll do.. yeah..

That'll do.

I'm not like those people.
Not like ones who shout it from the mountains across the heavens.
I don't put in the highest gear and give everything I've got right at the start.

At least not anymore.

But still, it's been three, four is probbably  more of an accomplishment, but by the time it's four I'll be crazy tired and sleeping like a child. So for now, I salute the third. It's been really nice. Thank you.

Le curve, [Less than three]

Sitter här och dricker thé ur den så kallade ''fördömda koppen''. Har inte tagit fram den på nästan tio månader... Det är troligtvis den bästa koppen jag någonsin fått, och troligtvis den bästa jag äger, men jag har inte kunnat använda den.

Jag kunde knappt kolla på den ett tag för att den påminde mig för mycket om vad jag hade haft. Och jag kände mig inte längre värdig att hålla i den. Och jag tror itne att jag är ''värdig'' nu heller, men jag bestämmer mig för att använda den ändå.. för att påminna mig om allt.

Jag fick den av en helt magisk person som kom in i mitt liv och tog fram det bästa ur mig. En person som kunde få mig att le vad som än hände. En person som har varit en av de bästa sakerna som hänt mig. Och en person som jag alldeles för hastigt tappade bort.

Jag har ingen aning om du faktiskt läser den här bloggen, och vad är då meningen med detta inlägg om du itne gör det? Meningen är att påminna mig själv.. för jag vill berätta allt detta för dig, detta och mycket mer. Men jag har inte lyckats finna modet eller orden att göra det. Så jag skriver det för att jag inte ska kunna glömma.. för att folk kommer fråga.. för att folk kommer vilja veta, och då vet jag att jag itne kan skjuta på det längre.

...relativt.