niclasklinga

Ok, dags för en sån här. Bara för att få lite info ut till folket.. och för att klockan är kvart i ett på en lördag morgon och jag har ingen lust att sova riiiiktigt än.

 

Ska vi leka ''Nicke, hur går det?''

Visst, kör på.

 

Det går inte dåligt, iallafall... men är så fruktansvärt skoltrött. Tog lite tid idag och räknade ut hur många timmar i veckan jag spenderar i skolan.

34.

Det är faktiskt inte så jättemycket.. men det känns. Vakna relativ tidigt, dra sig till skolan vid åtta och sen vara hemma igen kanske.. halv sex?

Folk har det värre, så jag ska inte klaga. Får vara glad att jag bara bor en kvart/halvtimme från skolan och inte.. tja, en timmma eller så.

 

Men var är motivationen?! Borta. Man pallar inte. Dom lärare jag tycker om, dom lyssnar jag på. Det är dom ämnerna jag fokuserar på. Som tur är så är det några stycken.. men plugga?
Hah.

 

Jag vill säga att det går bättre, och det gör det väl.. till viss del. Har kommit igång med pianot ordentligt nu och det känns bra... sången måste jag fortfarande få rutin på, men jag rör mig frammåt.

 

Jadå, det är trevligt att prata om.

Jag och Hanna är tillsammans igen. Något såntdär klyschigt och fånigt som bara händer i filmer och man egentligen tycker är lite lamt när det händer på riktigt.. men att se det från insidan är annorlunda. Jag trodde det var dags att gå vidare, och att det skulle vara det bästa för oss båda.

 

Har man någon i sitt liv som gör en lycklig, på riktigt, höll för sjutton hårt i den personen. Det är det jag tänker göra nu.

 

Öh.. rätt ok, tror jag. Inga deppresions dalar, inga fler panik-liknanade utbrott.

Dock något känsligare än vanligt, lättirriterad.

Kort stubin.

Har blivit alldeles för cynisk.

Jag klagar helt enkelt för mycket.

Ska jobba på det.

Lovar.

 

Den händer, fortfarande.. men det tar tid. Det är svårt att skriva, gå igenom sånt man helst vill lämna bakom sig.

Men jag känner liksom att jag måste göra det, om inte för att det känns väldigt skönt att få vara den som håller i korten för en gångs skull.

 

Nu är det jag som har något som hotar dig.

 

Läskigt va?

 

(Udda och personligt det här blev, sorry gott folk. Klockan är som sagt tre på natten, och jag tänker länka det här på morgonen vita twitter... eller nåt.)

 

((Ps. Feedback är alltid nice, så om ni vill tycka till eller undrar om något så är det bara att lämna en kommentar, jag brukar vara ärlig.))

 

(((PPS. Min lillebror skrämde precis skiten ur mig. Han bor för tillfället i rummet bredvid, och pratar i sömnen ibland. Och gav precis ut ett ''Hallå...?'' Och det lät sjukt spökligt och läskigt. Vågar inte öppna dörren. Twittrar jag inte imorn så är det för att spökbarn tagit mig. Natti natti!)))

Jag vet att det egentligen inte är någon fara. Men vad gör inte vi människor om inte överanalysera och tänka för mycket? Jag oroar mig, ofta. Alldeles för ofta. Småsaker som inte har någon större betydelse eller ord och fraser som inte menat någonting. Alla dessa ting försöker jag klä av, studera och analysera för att försöka knäcka fram deras sanning.

 Vad betyder du, egentligen?

Och det är fånigt, rentav barnsligt att hålla på så här, och jag är medveten om det. Men vad stoppar det mig? Tankarna flyger och far som dom vill och jag kan aldrig riktigt kräva den där kylande känslan av oro. Av att någonting bara är... fel.

Ett annat praktexempel på känslor man borde göra sig av med är svartsjuka. Vilken hälsosam funktion har svartsjuka i våra liv? Det är avund och ilskans barn som bara vill ont. En drivande kraft som får oss att tvivla och fundera. Skapa scenarion i våra huvuden som aldrig kommer ske, men vi måste ändå tänka på dem för TÄNK OM. TÄNK OM DET HÄNDE EN DAG. VAD GÖR MAN DÅ?

Det är fånigt.

Men mänskligt.

Och även om svartsjukan är som den där kliande delen på ryggen som man aldrig når, så är det alltid oron som ekar högst.

Alla har vi väl en filosof inom oss. Någon slags poet som sitter där inne och tuggar på sina bleck i väntan på att någon skall öppna dess bur och släppa ut honom ur dunklet. En liten filur som oftast inte är till så stor nytta, förutom de stunder då vanliga ord inte räcker till. Man glider iväg på romantiserade fraser och ord som man låtsas förstå sig på. Allt för att verka djupare och intressantare än man är.

På senaste tiden har jag gjort detta väldigt mycket. Till exempel i stycket ovan. Och det är i all ärlighet väldigt underhållande.

Dock vet jag inte hur länge detta sätt att skriva kommer hålla i sig. Det börjar dyka upp då och då, och tyna bort igen med tiden.

Men just nu är det här, och mina fraser och tankar verkar uppskattas. Så jag skall väl avsluta detta något ointressanta irrelevanta och underliga inlägg med något fint och filosofiskt.

Kärlek må vara som kraft i benen som för dig vidare, men en god vän är ryggraden som håller dig rak.