Jag vill.
Jag vill hata dig och alla andra som finner lyckan utan mig.
jag vill slåss och skrika, förstöra och befläcka allt som en gång var vackert och nu endast ger mig smärta.
Mitt liv känns inte längre som ett liv utan en evig väntan på någonting som aldrig kommer återvända, ett hopp om att finna hopp i hoppet själv. Jag är bitter och trött på denna evigt mörka existens som bara fyller mig med vrede.
jag vill slåss och skrika, förstöra och befläcka allt som en gång var vackert och nu endast ger mig smärta.
Mitt liv känns inte längre som ett liv utan en evig väntan på någonting som aldrig kommer återvända, ett hopp om att finna hopp i hoppet själv. Jag är bitter och trött på denna evigt mörka existens som bara fyller mig med vrede.
''Vänta lite till, lite till, lite till, lite till, snart så.''
Vänta har jag gjort så länge att jag inte längre lever, så lås in mig i en kista och släng bort nyckeln. Är det värt att vakna ur mörkret så hämta släggan. Ska jag väckas igen ska det inte vara tyst, utan det ska vara ett brutalt hurra för att nu ska livet ännu kunna levas.
Mina tankar snurrar snurrar snurrar evigt runt om kring om allt som kunde ha varit och aldrig blev, eller det som var och nu delas med andra. Varfär känns inget ärligt längre? Är allt jag tänker och känner saningen i sig eller endast de inbyggda reaktoner som mitt biologiska fängelse lärt sig frammana?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag är arg men inte har någon att vara arg på. Försökte vara arg på alla er som har kommit och gått men alltid mår bättre utan mig. Försökt vara arg på de som ber mig vänta. Försökt vara arg på mig själv men hatet blir ingen eld som gör mig varm utan en ilsken syra som fräter bort den mark jag står på och klipper repen till broarna som håller mig vid liv.
Jag vet inte. Jag vet bara att jag är arg men inte har någon att vara arg på. Försökte vara arg på alla er som har kommit och gått men alltid mår bättre utan mig. Försökt vara arg på de som ber mig vänta. Försökt vara arg på mig själv men hatet blir ingen eld som gör mig varm utan en ilsken syra som fräter bort den mark jag står på och klipper repen till broarna som håller mig vid liv.
Döden är en mörk tunnel jag aldrig tänker gå igenom men livet är en håla där man ser den varma solen som man aldrig kan nå.
0 Kommentarer Obalansen av min balans.
Jag är lycklig, och det gör mig ledsen.
Det är i dessa stunder jag inser att jag faktiskt kanske inte mår så bra som jag vill tro, ibland.
En dag som spenderats med en fin vän, utan stress, utan några jobbiga situationer, som avslutas med kärlek och skratt. Varför kan jag inte bara få vara trött som jag antar att vanliga människor blir? Jag vill lägga mig i sängen och känna sliten och belåten, trött för skratten och leenden, uppskatta den glädje jag njutit av under dagen.
Men jag får inte det.
Min hjärna har verkar ha fått för sig att mitt humör måste balanseras nästintil militäriskt strikt. Nu har jag varit lyklig, så självfallet är det dags för mig att bli sorgsen. Det väller över mig som ett tungt moln av sorg som trycker och drar i mig.
Skrik då, gråt då, slå i något, lägg dig ner och känn hur svag och värdelös du är. Din lycka är en fasad för den brustna människa du är.
Tankarna bankar bakom pannan som släggor mot betong. Jag mår bra, jag mår inte bra, jag mår (inte) bra. Jag mår bra, jag mår inte (bra) jag mår, mår jag? Jag mår inte. Det är inte bra.
Mitt humör varierar, varje vecka finner jag ett nytt sätt at må dåligt på, men alla har en eftersmak som är densamma, utmattningen.
Jag är så trött.
Jag orkar inte vara trött.
Snälla, kan jag inte bara få vara glad för det jag har?
Snälla hjärna, låt mig vara lycklig för lyckan.
Snälla hjärna, låt mig vara lycklig för lyckan.
Jag ber dig.
.
It wasn't attraction.
It wasn't sexual.
It wasn't even physical.
Our souls danced as we kissed.
Tårar.
Men jag kan inte gråta nu.
För mitt i min sorg ligger tyngden av ensamhet.
En ensamhet som bara kommer växa om jag gråter, för då erkänner jag den, gör den till verklighet.
Och utan någon famn att gråta i vet jag inte om jag kommer sluta.
Här jag är, letande, pusslande.
Hat är en kraftig känsla. En onödig och giftig känsla som skadar en själv mer än någon annan omkring dig. Den är ond på något vis. Personen du hatar känner inte av att du hatar den. Denna någon berörs inte ens. Denna
någon hatar troligtvis inte ens dig tillbaka, så vad ödslar du tid på?
Även om det låter enkelt, så är det inte det. Jag har hatat, barnsligt och fånigt, och sinnet
roar känslorna ett tag men de flyter sedan bort, kalnar ner, blir till något annat.
Tiden har vänt hatet, och skapat något annat.
I mig känner jag ett tomrum, och en skräck.
Längesedan fanns det spöken i mitt liv. Tankar i mitt sinne som hemsökte mig. Dessa tankespöken har varit borta länge nu, men jag fruktar att de återvänder.
Bakom alla tankar finns en anledning, och min anledning är tydlig, för mig själv.
Aldrig, sa jag till mig själv. Aldrig ska jag låta det styra över mig, då förlorar jag ju.
Kämparglöden finns fortfarande kvar i mig, jag har ju inte gett upp, men jag är inte stark.
Allting kommer tillbaka nu, och allvarligt talat så är jag rädd. Det kan vara över om några dagar, eller inte.
Jag vill bara glömma.
HEJ PÅ DIG.
Jag lever än, med en värld som snurrar och en evighet som tickar.
Går det framåt eller bakåt, hit eller dit? Allt jag vet är att jag snurrade runt en liten bit.
Motivation motivation motivation.
Till vad?
Ingen aning.
Denna text har ingen logiskt sammanhängen mening, röd tråd eller någon form av sensmoral.
Jag har inget att göra.
Och alldeles för mycket att göra.
Som jag glömmer, trycker undan och skjuter fram.
Vilken dag.
Som I dag.
Som I dag.
Som alla dar.
...nästan.
Går det framåt eller bakåt, hit eller dit? Allt jag vet är att jag snurrade runt en liten bit.
Motivation motivation motivation.
Till vad?
Ingen aning.
Denna text har ingen logiskt sammanhängen mening, röd tråd eller någon form av sensmoral.
Jag har inget att göra.
Och alldeles för mycket att göra.
Som jag glömmer, trycker undan och skjuter fram.
Vilken dag.
Som I dag.
Som I dag.
Som alla dar.
...nästan.
Tid.
Tid är ett koncept som vi människor kom på för att hålla koll på saker.
Tid är även ett koncept som kan skapa extrem ångest för vissa, då dom är rädda att tiden kommer ta slut.
För andra så är tiden en tortyr, helt enkelt för att den går för långsamt.
Tid, så sjukt frustrerande ändå. Vi är otroligt beroende av den, men samtidigt så avskyr vi den.
Just nu. Just nu så går tiden för sakta. Även när den går så ofantligt fort. För jag vill alltid ha allting nu. En ganska ohälsosam syn på livet, rena motsatsen mot tålamod. Men sån är jag.
Jag vill ha nu.
Jag orkar inte vänta.
Men vad gör man, när man inte kan kontrollera tiden?
Tid är även ett koncept som kan skapa extrem ångest för vissa, då dom är rädda att tiden kommer ta slut.
För andra så är tiden en tortyr, helt enkelt för att den går för långsamt.
Tid, så sjukt frustrerande ändå. Vi är otroligt beroende av den, men samtidigt så avskyr vi den.
Just nu. Just nu så går tiden för sakta. Även när den går så ofantligt fort. För jag vill alltid ha allting nu. En ganska ohälsosam syn på livet, rena motsatsen mot tålamod. Men sån är jag.
Jag vill ha nu.
Jag orkar inte vänta.
Men vad gör man, när man inte kan kontrollera tiden?
Klick.
Jag är trött jag är pigg jag är glad jag är ledsen mitt humör är uppe och nere det svänger hit eller dit och går runt en liten bit.
Mitt liv har väl alltid varit något av en bergochdalbana. Kanske inte till en början... men det kickade igång någon gång när jag var tolv-tretton år.
Fullt med saker och minnen som jag gjort och glömt.
Men jag är inte här för att tala om det.
Det som är gjort det är gjort och som Rafiki sa så kan vi antingen leva kvar i det förflutna, eller lära oss av det.
Så vad händer?
Allt möjligt.
Allt möjligt.
Mitt liv rullar på som ett ånglok som inte fått upp värmen än. Det går framåt, men långsamt... för långsamt.
Jag längtar framåt till platser, stunder, upplevelser och människor som jag inte riktigt kan nå just nu... bara nästan.
Jag längtar framåt till platser, stunder, upplevelser och människor som jag inte riktigt kan nå just nu... bara nästan.
Så vad skriver jag för?
Jo för att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.
Jo för att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.
Och min blogg förtjänade lite kärlek, stackaren får bara uppmärksamhet när jag mår dåligt.
Lev fint, älska mycket, ångra inget.
Eller något sådant fånigt filosofiskt.
Det här är jag.
Jag är trött.
Men jag är rastlös.
Musiken håller mig vaken ett tag till.
Men jag är rastlös.
Musiken håller mig vaken ett tag till.
Imorgon börjar verkligheten igen, kommer som en hink med kallt vatten på morgonen.
Man vill bara ligga kvar i värmen, inte bry sig om ansvar, vad man borde och inte borde göra, men det får man inte.
För det funkar inte så.
Jag är 17 år, i 180 dagar till.
Jag är inte så lång som jag vill vara, men jag växer.
Jag är sjukt hårig.
Jag har dock skägg, vilket e nice.
Jag har bruna ögon.
Jag har många vänner.
Jag har en fantastisk familj.
Jag har inget tålamod.
Jag har dålig kontakt med folk.
Jag har ingen flickvän, längre.
Jag gillar mig själv, men inte alltid.
Jag gillar musik, men även tystnad.
Jag gillar värme, men också kyla.
Jag älskar regn, men hatar grå moln.
Jag älskar kaffe, men hatar brygg.
Jag är jag.
Du är du.
Tja.
Klockan slår, ännu ett år.
Tiden är nu inne för ännu ett år, fyllt med lycka, sorg, kärlek och sår.
En dag en rosig nyans, en annan en tår ner en kind.
En natt i stjärnornas glans, en kväll frusen av en kylig vind.
Våra liv är fyllda med saker av gott och ont, dessa upplevelser gör att vi lever.
För utan dem så skulle det vara så tomt, inga personer som gör så att livet leker.
Ett år har gått, och ett år skall komma.
Jag önskar att lyckans stunder blir många.
Gott nytt.
Tick tock.
Tick tock heart knocks.
Leans one way then back to the other.
Tick tock heart rocks.
Wants one thing and then not.
Tick tock heart beats.
Reminding you of what you know.
Tick tock heart sleeps.
I don't have time for this. There is no time for this.
How can one side want and the other not, the side that knows and the side which lusts.
New and old, wrong and right.
Confusing thoughts keeping me up at night.
What is this spell which has befallen me, will you pass like the other three? I don't have time, I don't have time. I don't have time for these quarrels of the mind.
I know what's right and I know what's true, but yet I can't stop this feel of new. Bury you down, deep deep below. Caged like a beast in the fabric of my soul.
Tick tock. The heart locks.
Away away with you.
Klockan går, timmen slår.
Om år hade varit timslag så är varje halvtimma en konstig dimma. Mina gamla vanor och viljor kommer fram och jag styr inte över vad mitt sinne vill. Gamla tankar, övergedda tankar gräver sig upp igen och gnager på min hjärnstam. Är det inte dags nu? Nu då? Det brukar ju vara nu? Det är väl dags nu... det var ju så längesedan sist..
Dumma tankar. Egoistiska klor som velar och sliter. Tyst. Håll käft. Jag hör och känner vad ni säger och visst klingar det en lust i mitt hjärta att falla för era ord men jag är inte det. Jag är inte sån. Jag är inte han.
Jag har gjort mitt val och lagt mitt ord och det löftet skall jag stå fast vid. Era gaddar kommer inte få frossa i färskt blod utan sitta och gnaga på de benrester som finns av gamla minnen. Ni har fel. Ni är en temporär lust som luskar i mitt inre för att jag inte tagit mod nog att gräva ut er än. Vidriga ting.
Med datorskärmen som ljuskälla sitter jag här nerbäddad i sängen. Det är varmt, lite för varmt till och med. Jag scrollar och söker bland vänner för att finna någon som faller in i den kategorin som jag vill tala med. En vän som jag kan berätta allt för, som förstår mig. Som har gått igenom liknande viljor och vanor och klarat sig. Som vet vad det är för gyttja jag vadar igenom. Vänner har jag många, och många av dem lånar nog görna sitt öra för att höra min klagans visa. Men ingen av dem verkar rätt. Känslan faller inte på plats. Det är inte tryggt. Det är inte fel på dem, de är bara inte... rätt.
Så jag sitter här i min ensamhet och fruktar över ännu en natt med svår sömn. Morgondagen kommer vara lång och tung, och mitt kropp och sinne kommer kännas tomt i dygn efterråt. Men vad gör man inte.
Tvi dig, gammal vana. Fly din väg. Jag vill adrig se dig mer.
Usch.
Så trött på att vara trött.
Sova. Vakna. Vara.
Varje morgon vaknar jag med känslan av att jordens gravitation har dubblats. Det är alltid tungt att gå upp. Jag vandrar runt hela dagar med ögonlock som knappt håller sig vakna och ben som släpar sig fram. Hjärnan fungerar lika smidigt som en rostig klocka. Det tickar, tungt. Jag är så trött på att vara trött. Kan man inte få vara pigg för en gångs skull? Vaken, redo att ta an världen? Men nej.. trötthet får jag bära på mina axlar, inte breda ut vakenhetens vingar och flyga ut i världen.
Så trött, så trött. Så trött på att vara trött.
Varje morgon vaknar jag med känslan av att jordens gravitation har dubblats. Det är alltid tungt att gå upp. Jag vandrar runt hela dagar med ögonlock som knappt håller sig vakna och ben som släpar sig fram. Hjärnan fungerar lika smidigt som en rostig klocka. Det tickar, tungt. Jag är så trött på att vara trött. Kan man inte få vara pigg för en gångs skull? Vaken, redo att ta an världen? Men nej.. trötthet får jag bära på mina axlar, inte breda ut vakenhetens vingar och flyga ut i världen.
Så trött, så trött. Så trött på att vara trött.
Jag måste bli som vatten.
Jag måste vara stark nu. Jag måste vara smidig. jag måste fortsätta frammåt. Jag måste stå kvar.
Jag måste bli som vatten.
Stark som en storm. Smidig som en å. Lika stor som ett hav.
Jag måste bli som vatten.
Jag måste bli stark som forsen. Lika högljudd som vattenfallet. Lika stark som isbärget.
Jag måste bli som vatten.
Kunna sväva som ett moln. Med styrkan av ett blixt. Mitt rop måste bli som åskan. Och vara lika varm som ånga.
Jag måste bli som vatten.
För vatten finns alltid kvar. Vatten kommer in, överallt. Och vattnet vinner alltid.
Jag måste bli som vatten.
Jag önskar du var fri.
Jag önskar du var fri. Fri som en fågel. Fir att upptäcka världen. Fri från att följa vindar och flockar. Fri att hidda din egen värld. Fri från alla måste och får inte. Fri från all prestation. Jag önskar du var fri.
Men om du vore en fågel så är dina vingar fjäderlösa. Världen har dragit bort dem, och vissa har du dragit bort själv. Du ser inte att fjädrarna kommet att växa tillbaka en dag. Du ser bara ett liv då stirrar ner i jorden, och glömmer bort himmelen.
Men jag tror på dig, även när du inte gör det. Jag vet att du kan flyga. Jag vet att du kommer flyga. Och ills du tror på det själv så bär jag dig med mina vingar. Jag kan flyga åt oss båda.
Men det blir tungt att bära. Svårt att flyga högt.Men jag vägrar ge upp. Jag måste vila då och då, men vi lyfter ändå igen.
För världen har varit orättvis och plockat dina fjädrar. Världen har varit hård och tvingat ner dig på jorden. Och världen är grym och försöker sluka dig.
Men när vi flyger, då kan du vara fri. Och tills du flyger själv, så bär jag dig.
Du är min. Och jag är din. För jag älskar dig.
