Tid.
Tid är ett koncept som vi människor kom på för att hålla koll på saker.
Tid är även ett koncept som kan skapa extrem ångest för vissa, då dom är rädda att tiden kommer ta slut.
För andra så är tiden en tortyr, helt enkelt för att den går för långsamt.
Tid, så sjukt frustrerande ändå. Vi är otroligt beroende av den, men samtidigt så avskyr vi den.
Just nu. Just nu så går tiden för sakta. Även när den går så ofantligt fort. För jag vill alltid ha allting nu. En ganska ohälsosam syn på livet, rena motsatsen mot tålamod. Men sån är jag.
Jag vill ha nu.
Jag orkar inte vänta.
Men vad gör man, när man inte kan kontrollera tiden?
Tid är även ett koncept som kan skapa extrem ångest för vissa, då dom är rädda att tiden kommer ta slut.
För andra så är tiden en tortyr, helt enkelt för att den går för långsamt.
Tid, så sjukt frustrerande ändå. Vi är otroligt beroende av den, men samtidigt så avskyr vi den.
Just nu. Just nu så går tiden för sakta. Även när den går så ofantligt fort. För jag vill alltid ha allting nu. En ganska ohälsosam syn på livet, rena motsatsen mot tålamod. Men sån är jag.
Jag vill ha nu.
Jag orkar inte vänta.
Men vad gör man, när man inte kan kontrollera tiden?
Klick.
Jag är trött jag är pigg jag är glad jag är ledsen mitt humör är uppe och nere det svänger hit eller dit och går runt en liten bit.
Mitt liv har väl alltid varit något av en bergochdalbana. Kanske inte till en början... men det kickade igång någon gång när jag var tolv-tretton år.
Fullt med saker och minnen som jag gjort och glömt.
Men jag är inte här för att tala om det.
Det som är gjort det är gjort och som Rafiki sa så kan vi antingen leva kvar i det förflutna, eller lära oss av det.
Så vad händer?
Allt möjligt.
Allt möjligt.
Mitt liv rullar på som ett ånglok som inte fått upp värmen än. Det går framåt, men långsamt... för långsamt.
Jag längtar framåt till platser, stunder, upplevelser och människor som jag inte riktigt kan nå just nu... bara nästan.
Jag längtar framåt till platser, stunder, upplevelser och människor som jag inte riktigt kan nå just nu... bara nästan.
Så vad skriver jag för?
Jo för att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.
Jo för att jag faktiskt är lycklig. Trots allt.
Och min blogg förtjänade lite kärlek, stackaren får bara uppmärksamhet när jag mår dåligt.
Lev fint, älska mycket, ångra inget.
Eller något sådant fånigt filosofiskt.
Det här är jag.
Jag är trött.
Men jag är rastlös.
Musiken håller mig vaken ett tag till.
Men jag är rastlös.
Musiken håller mig vaken ett tag till.
Imorgon börjar verkligheten igen, kommer som en hink med kallt vatten på morgonen.
Man vill bara ligga kvar i värmen, inte bry sig om ansvar, vad man borde och inte borde göra, men det får man inte.
För det funkar inte så.
Jag är 17 år, i 180 dagar till.
Jag är inte så lång som jag vill vara, men jag växer.
Jag är sjukt hårig.
Jag har dock skägg, vilket e nice.
Jag har bruna ögon.
Jag har många vänner.
Jag har en fantastisk familj.
Jag har inget tålamod.
Jag har dålig kontakt med folk.
Jag har ingen flickvän, längre.
Jag gillar mig själv, men inte alltid.
Jag gillar musik, men även tystnad.
Jag gillar värme, men också kyla.
Jag älskar regn, men hatar grå moln.
Jag älskar kaffe, men hatar brygg.
Jag är jag.
Du är du.
Tja.
Klockan slår, ännu ett år.
Tiden är nu inne för ännu ett år, fyllt med lycka, sorg, kärlek och sår.
En dag en rosig nyans, en annan en tår ner en kind.
En natt i stjärnornas glans, en kväll frusen av en kylig vind.
Våra liv är fyllda med saker av gott och ont, dessa upplevelser gör att vi lever.
För utan dem så skulle det vara så tomt, inga personer som gör så att livet leker.
Ett år har gått, och ett år skall komma.
Jag önskar att lyckans stunder blir många.
Gott nytt.
