< Till bloggens startsida

Fascination.

Jag fascineras av mitt själv. Främst mitt psyke. Hur ena stunden jag kan vara full av livslycka, motivation och energi, och ögonblicket senare kan jag sitta stirrandes i väggen i hopp om att universum kommer på något intressant att göra av mig.
 
Det är utmattande.
 
Och fånigt.
 
Och oavsettt hur många gånger jag bestämmer mig för att ''ta tag i mitt liv'' så håller det ett litet tag, sen faller jag igen.
 
Jag tror inte att jag är helt frisk. Samtidigt som jag tvivlar på att någon är det. Vissa är bara bättre på att hålla det inom sig.. jag bryter ihop, får nervsammanbrott, faller ihop på golvet i tårar över ingenting.. vill krypa ihop och gömma mig i ett hörn samtidigt som jag vill krossa fönster med mina knytnävar ooch slänga glas i marken.
 
Det är konstigt, och okontrollbart, än så länge.
 
Men värdlens största ilandsproblem ligger inte där. För det är skulden. Skulden att det ALLTID finns någon som har det sämre, så vad har jag för rätt att klaga?
 
Fuck. 
 
Det är jag som är viktig. För om jag inte kan ta hand om mig själv, hur ska jag någonsin kunna ta hand om någon annan? ''Du kan inte älska din nästa om du inte älskar dig själv.''
Tunga ord. Som jag fortfarande inte förstått ordentligt. Som med mycket av livet.
 
Men jag fortsätter.
 
Jag stannar inte.
 
Jag går.
 
Varför?
 
Varför inte?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0