niclasklinga

Som en tjuv om natten kommer den. Anfaller utan förvaring. Dagn har gått bra. Ovanligt bra. Inga problem, mycket energi, ett leende. Men så kommer den, nu på kvällen. Utan att jag är beredd på den och hugger mig i ryggen. Direkt faller mungiporna ner, ögonbrynen klär på sig ett förvirrat uttryck och min rygg sjunker ihop. Sedan kommer den hemska känsla av tomhet inifrån bröstet. Den som tär och suger ut allt liv och lämnar bara efter sig ett mörker.

 

Varför ska jag må såhär? I vilken del av mitt liv ramlade jag och slog till huvudet så hårt att mitt hjärta klevs i tu och arbetar nu stadigt emot all lycka jag har? Det är skrämmande. Det är rentav skräckinjagande. 

 

Efter att ha suttit och försökt ignorera tomheten inom mig så kommer nästa våg. En våg av panik. Jag stänger hastigt ner datorn och skjuter den ifrån mig. Slänger mig över soffkanten och dyker ner i sängen. Plockar undan all skrot jag lagt där och ligger och bara stirrar. Ögonlocken känns tunga, men dras åt fel håll. Jag försöker blunda men tvingas stänga dom igen. Jag vet att jag inte kan somna såhär. Jag har fel kläder, rummet är för ljust, jag ligger inte bekvämt. Men jag vill bara fly. Fly från mig själv och denna obeskrivliga rädsla.

 

Jag vet at jag måste göra någonting. Jag drar mig upp, tar tag i muggen på min hylla där jag förvarar mina piller med rosenrot och plockar ut ett. Mina ben drar mig upp för trapporna till köket där jag förbered en kopp varm chocklad.

Varm chocklad och rosenrot. Den enda medicinen jag har tillgång till.

 

Som ett girigt barn sveper jag den varma drycken tillsammans med det magiska pillret som vid det här laget för det mesta bara är en placebo-effekt. ''Tar du det här så kommer du lugna ner dig. Det kommer inte vara lika läskigt.'' Ibland behöver man ljuga för sig själv, det är nödvändigt.

 

Nu sitter jag och genomför näst sista delen av min plan. Jag skriver vad jag tänker. Stirrar med oblinkande ögon på den lysande skärmen i hopp om att jag kan förstå om jag observerar mina tankar från en annan vinkel.

Det hjälper inte.

Tanken av att någon sitter och läser detta hjälper lite. Den korta illusionen om att möjligheten finns att någon bryr sig, just nu. Hjälper lite. För stunden. Jag vet att det finns folk som bryr sig, men dom är inte här nu. Så jag skriker ut i öppenheten och hoppas att någon lyssnar. Inte för att någon ska svara, utan bara för att någon ska vara medveten.

Det är allt.

Nu tänker jag gömma mig under mitt täcke och hoppas rädslan tröttnar och har lämnat mig när morgonen kommer.

 

Om du orkat läsa såhär långt så vill jag bara säga: Tack.

Och förlåt.