niclasklinga

Det tar tag i mig som en ilsken hand. Trycker sig in i bröstet och sitter där tills jag tittar bort. Känslan är som ett ton sten som släpps ner från ovan, trycker ner hela kroppen. Det är den här... tyngden, som är jobbigast att ta sig ifrån. Men vad kan jag göra? Resa mig upp, skaka av mig och låta den rinna av mig ännu en gång.. gå lite rakare tills nästa gång den anfaller. Tills nästa bild, strof, doft eller minne återvänder till mig. Det är inte lätt, det borde jag veta vid det här taget... men man är ändå aldrig förbered, inte på riktigt.

Man är någon annan, då. För det är det man blir. Man blir bättre, oftast. Ibland blir man till mindre än man är, men då är det bättre utan. Men den här gången så var det alltid till bättre. Jag var mer. Nu är jag mindre.

Och jag kämpar för att inte sjunka under ytan, kvävas under sanden. Mitt fötter står starka på marken, men mina knän skrapar i asfalten. Jag faller, men jag är inte förlorad. Det kommer ta tid, men jag kommer flyga ännu en gång.

Det var allt, nu är det mycket mindre än så, men det är inget.

För jag lever än.