< Till bloggens startsida

Ett relevant men ändå irrelevant inlägg.

Hej! Jag är hemma igen, och jag lever. Och jag har inte skrivit om mitt liv på ett tag, och det är dags för det.
 
Har kommit en lång bit med min livs historia som ett gäng av er säkert väntar på.. förlåt att det tar sån tid, men det är mycket att skriva. Berättat för en del vänner om min plan och fått en del feedback också, så har lite som måste redigeras efter den skrivits klart. Men den kommer, tack för att ni väntar.
 
UPPDATERING OM MITT LIV.
 
Z.
Hanna och jag avslutade vårat föhållande för lite mer än en månad sedan. Vi spenderade ett år tillsammans, och det har varit helt underbart, men även dom fina sakerna i livet leder till sitt slut ibland, och det här var ett av dem.
Vi är fortfarande vänner, och jag önskar henne all lycka i livet.
 
FRIZON.
(Och mina hopplöst romantiska äventyr.)

Dom senaste fyra dagarna har jag spenderat ute på den magnifika musikfestivalen Frizon, och det har varit underbart. Massa härliga vänner som man träffar igen, helt underbar musik, alldeles för mycket second hand som jag fått med mig hem, och härliga djupa samtal om livet. Det har varit lyckat, helt enkelt
 
Men jag måste berätta om ''Donnan'' också.
 
Jag har bestämt mig för att inte starta något nytt förhållande förrän 2014, det är svårt för mig... eftersom den stora delen av mitt liv har jag spenderat med någon annan vid min sida... men det är dags att lära sig stå på egna ben.
Men jag är en hopplös romantiker, rätt fånig är jag också.

Så på frizon så hade jag lyckats få ögonen på en tjej... hon skred förbi mig under den stora fotbollsturneringen och jag kunde inte göra annat än låta huvudet svänga med när hon gled förbi. Förhäxad var jag, helt fast. 
Jag hade inget namn, ingen aning vem hon var eller var hon kom ifrån, och jag kände ingen som kände henne. Hon var bara ''Den vackra tjejen i den blåa klänningen.''
 
Så, fånig som jag är så gör jag det jag gjort bäst i tiderna. Jag började stalka henne.
Ok, inte riktigt. Men ögonen började plötsligt söka efter henne konstant, och när vi hamnade på samma ställen kunde jag inte låta bli att låtsas kolla mobilen eller festivalhäftet ett tag.. bara för att få smyga in några extra blickar mot henne, jag kunde ju inte låta bli!
 
Vid det här laget har jag berättat för större mängden av mina vänner om denna vackra skapelse, och dom ville såklart att jag skulle prata med henne. Och det ville jag också, inte länge.. det behövdes inte. Jag ville bara två saker.
 
Jag ville ta reda på vad hon hette, och berätta för henne hur otroligt vacker hon är.
 
Det var allt. Inget behov av att lära känna henne, inget flörteri eller hintar av ett förhållande... jag ville inte något sånt. Jag ville bara berätta för henne vad jag tyckte, det var allt.
 
Och jag tycker man ska börja våga göra det oftare! Våga säga till någon att ''Wow, du ser faktiskt otroligt bra ut.'' Utan att ha någon baktanke i det hela, alla behöver vi komplimanger ibland.
 
Så, som sagt, efter en stor skopa mod och tålamod så missade jag helt chansen att prata med henne. Min syssling (och bästa wingman) räddade situationen helt och hållet. 
 
''Hi, I love that dress, where'd you get it? I'm Nathalie, and this is my half-cousin Niclas. Wops, I have to go, bye!''
 
Så lätt. Så smidigt.
 
Efter det så började vi prata, hon blev avundsjuk av att jag hade en Amerikansk syssling, vi talade om varifrån vi var och vilka fånigar grejer våra städer är kända för. Vilka band vi sett och tänkt se och vad vi tyckte om frizon. Och vårat delade intresse av att prata engelska vardagligt fastän vi är renodlade svenskar båda två.
 
Konversationen varade inte så länge, men det var nog. Nu kände vi varandra, vi hade hälsat och var rentav vänner.
 
Sen tappade jag bort henne igen, och vi sågs inte förrän mycket senare på kvällen då jag lyckades hitta henne inne bland publiken under den fullsmockade talkshowen ''Late night med Pelle''.
Efter showen var över lyckades jag ta mig fram till henne, kallpratade kort och frågade vad hennes planer för kvällen var. Hennes vänner skulle se rånarligan, men hon var inte riktigt lika pepp på det. Jag erbjöd mitt sällskap och sade:
 ''Om du inte orkar hänga med dom så kommer jag finnas i stallet under kvällen, kom dit och hitta mig.''
 
''Visst, det kommer jag nog.'' Svarade hon.
 
Jag var överlycklig. Det här var mitt moment, my time to shine. Jag skulle få säga det jag planerat säga i två dar nu, det var dags.
 
Så jag gick till stallet. Fann några vänner. Och väntade.
 
Och väntade.
 
Och väntade.
 
I tre timmar.
 
För att jag är en hopplös romantiker som inte vet när man ska släppa taget och gå vidare.

Jag vägrade ge upp heller... flera gånger vandrade jag runt på området och sökte på varenda plats jag kunde tänka mig att hon var. Gick bort till hennes husvagn, knackade på... inget svar. Tillbaka till stallet.. och där satt jag tills dom slänge ut oss vid 3 mitt i natten... dystert vandrade jag tillbaka till min egen husvagn där mina vänner satt, kvällen var förlorad och jag kunde inte heller söka upp henne imorn och berätta hur jag kände då... för då skulle magin vara borta. Så i ett sista fånigt dramatiskt försök så tog jag en bit papper, skrev ett kort meddelande på en lapp, skrev mitt namn och mitt nummer.. och gick och fäste på hennes husvagnsdörr.
 
JAG MENAR VEM GÖR SÅ? 

Jag, jag gör så. För jag är fånig och romantisk och tycker om att dagdrömma om saker som aldrig kommer hända.
 
Efter att jag lämnat lappen så gick jag i ett sista desperat försök tillbaka till festivalingången.. folk började slussas ut för dom skulle plocka ner området. Inget fick komma in, bara ut.
 
Och där var hon.
 
Hon gick fram till mig och började tala, jag frågade var hon hade hållit hus hela kvällen.. och hon förklarade hur hon hade gått backstage för att hitta något att äta... och sen fastnat i en skön soffa och kollat på film.
Komiskt och typiskt min tur va?
Jag sa att jag hade väntat på henne.. ett tag, men höll såklart inget ont emot mig. Hon hade ju faktiskt inte lovat mig att hon skulle komma, bara att hon kanske skulle göra det.
 
Sen tog jag min chans.

''Det här kommer låta jättecheesy och fånigt, men det är något jag velat säga till dig enda sedan jag såg dig för första gången. Du är otroligt vacker, och jag ville bara att du skulle veta det.''

Jag lyckades! Jag fick det sagt!
 
Hon blev otroligt glad. Sa att hon hade pojkvän, Men att hon var väldigt tacksam att jag sa det.
 
Och det var det! Jag fick en kram, hon återvände till sina vänner, och jag till mina. Sen sågs vi inte mer.
 
The end.
 
 

Kommentarer
Emelie N.

SÅ BRA GREJ!

2013-08-11 @ 22:47:03
URL: http://emelienaslund.tumblr.com
Dessie Randau

Det där låter otroligt gulligt! Men oroa dig inte och det är inte "cheesy", det är sådant man vill höra. Du behöver inte direkt oroa dig för att vara ensam i resten av ditt liv, det kommer när det kommer och du får helt enkelt hoppas på det bästa. Men fortsätt vara modig och våga ta risker, en dag kanske det leder dig till en familj, äktenskap eller vad du än söker. Du är trots allt 17 (I guess?) och det kommer mer tillfällen. Men sluta aldrig drömma! :)

*På tal om cheesy, DETTA är cheesy. BTW. är ingen freaking stalker. Bläddrade förbi din bloggadress på twitter. Tror vi går på samma skola(?)*

Svar: Cheesy är helt klart härligt när det är i rätt doser! Och oroa dig inte för att bli stalkerkategoriserad, jag är ärligt talat bara glad att någon läser min blogg överhuvutaget.
Per Brahe?
Niclas Klinga/Näslund/Nickqurious

2014-01-15 @ 14:04:15
URL: http://deniserandau.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0